Meny
Många gånger får någon eller några heta ”EU” i massmediarapportering. Det blir nästan alltid blir fel. EU består nämligen av väldigt många aktörer som alla har olika åsikter.
Ett konkret exempel:
När en av de mäktigaste männen i EU-systemet – EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker – sa att han vill se en EU-armé borde sättas upp, så kan man ändå inte rapportera att ”EU” vill ha en armé.
Hans infall hade nämligen noll uppbackning.
För att EU ska få en armé, krävs först att samtliga EU-länder blivit eniga om det.
Det skulle sedan kräva samtliga nationella parlaments OK också (34 stycken).
De flesta EU-länder skulle därefter behöva ändra sin grundlag.
Nej, hans uttalande var ett personligt påfund och därför lurar vi läsaren om vi i det här fallet byter ut Junckers namn med ordet ”EU.”
Risken är stor att läsarna/tittarna/lyssnarna genom en slarvig satt rubrik får helt felaktiga uppfattningar, i det här fallet att resten av Europa skulle vara på väg att sätta upp en EU-armé. Läsarna/lyssnarna ges förstås heller aldrig chansen att lära sig förstå hur besluten tas i EU om media rapporterar så slarvigt.
Innan EU faktiskt har bestämt något, ska ett förslag gå genom en lång process där många aktörer är inblandade.
Om EU-kommissionen bestämt sig för en 16-årsgräns för sociala medier, så betyder det inte att ”EU har bestämt.” Kommissionen har bara lagt ett förslag som nu går till de två lagstiftande institutionerna rådet och parlamentet för att förhandlas.
Inget EU-förslag har någonsin gått igenom den långa processen och kommit ut oförändrat. (Exemplet ovan handlade för övrigt om föräldrars samtycke för barn att öppna konto på sociala medier där sociala medier själva redan satt en åldersgräns).
Om Europaparlamentet röstar igenom att minst 40 procent av bolagsstyrelser borde bestå av kvinnor så betyder det inte heller att ”EU har bestämt”.
Ibland är det en resolution som parlamentet tar – vilket inte är mer än en åsikt från parlamentarikernas sida. Och även om det vore EU-parlamentets slutgiltiga ställning till ett lagförslag blir det ändå inte ”bestämt” förrän bägge lagstiftare sagt sitt.
(I fallet bolagsstyrelser sa EU-regeringarna i ministerrådet blankt nej och förslaget hamnade i en byrålåda i åtta år.)
Om EUs finansministrar bestämmer att Grekland ska ställas under obarmhärtiga krav för att i en kris få låna till sin överlevnad, så tror man kanske att uttrycket ”EU har bestämt” borde bli rätt.
Men nej.
Lånen till Grekland under finanskrisen kom från enskilda euroländer. Lånen de gav var bilaterala, från land till land. Hanteringen – hårdhänt eller rättvis? – var det därför Berlin, Haag och Helsingfors som stod för. Inte EU.
Om våra läsare/lyssnare inte vet vem som faktiskt har beslutat något, så vet man inte heller vem som ska ställas till svars för beslutet.
Många av de galnaste EU-historierna är tyvärr mest galna historier. Julmust, lakritspipor, rosa flamingos – nej, de var aldrig hotade.
Kolla alltid ett varv till vad som faktiskt står i den aktuella lagtexten. Är kanske detta som upprör så mycket, fortfarande bara ett förslag?
Alla EU-beslut vandrar en lång process där det ingår konsultationer med ett brett urval av samhällets grupperingar liksom politiska debatter åtföljda av omröstningar med minst ett par tusen politiker från 27 länder inblandade på något hörn.
Tokiga infall överlever sällan alla stationer i denna kompromiss-apparat som EU-systemet utgör.
Gör därför gärna statsminister-testen på nyheten:
Om påståendet till exempel är: ”EU förbjuder julmust,” byt ut EU mot statsministern. Rubriken vi får blir då:
”Statsministern förbjuder julmust.”
Om det låter galet, ta det som en varningssignal. Historien bör kollas noga innan den skickas vidare.
Rader av tokiga historier gör att svenska läsare/tittare till slut sitter med en samlad bild av att EU skulle vara förmöget vilka tokerier som helst, utan några spärrar. Förtroendet för EU-samarbetet urholkas lite i taget, inte på grundval av faktiskt missförhållanden utan på grund av missuppfattningar. Det gör det omöjligt för oss att delta på ett vettigt sätt i viktiga debatter om EU och Europa.
Antalet felaktiga EU-historier som kommit ur anglosaxiska media är förvånande högt och då framförallt de brittiska. Detta är lite besvärligt just för svensk journalistik eftersom engelska är det språk som de flesta av oss läser.
I Storbritannien har EU länge betraktats som ett byråkratiskt monster kapabelt till vad som helst. Det har gjort det lätt för lobbyister att sälja in upprörande ”nyheter” till brittiska journalister. Brittiska redaktioner älskar dessa historier eftersom det passar väl in i det inrikespolitiskt brittiska narrativet. Svenska redaktioner tenderar som regel att lita på brittiska massmedia och plockar upp ”nyheten.”
Och så får vi historier om att EU vill förbjuda ugnsvantar, rosa fåglar eller dammsugare med bra sug (lanserad för övrigt, av en brittisk dammsugartillverkare vars apparater inte höll måttet för energisnålhet. Han har sedan dess flyttat sin tillverkning till Singapore.)
Medborgare som lever i tron att nyckfulla, tokiga beslut kan drabba dem när som helst blir antagligen inte aktiva samhällsmedborgare som utnyttjar de många chanser som trots allt finns, att invända mot förslag innan de beslutats.
Dessutom slår felaktiga rykten ofta hårt mot småföretag som dras in i en snurr av missuppfattningar och får svårt att fatta kloka affärsbeslut.
Svenska journalister utgår i sitt jobb automatiskt från att personer som de talar med, har ett egetintresse. Därför för de aldrig vidare ett påstående utan att kolla vad motparten tycker om samma sak.
Det är en bra regel.
När det handlar om EU faller tyvärr den automatiken bort. Om en svensk minister, tjänsteman eller företagare berättar om ett EU-ärende, återrapporteras detta som om det bara fanns ett enda sätt att se på saken. Men svenska källor har också alltid ett egetintresse som de försvarar.
Vi kan alla känna sympati med dessa svenska intressen men de ska naturligtvis inte mörkas för våra läsare och tittare.
Bland de mer märkliga konsekvenser av det, var när EU diskuterade tobak och att skydda konsumenter, särskilt barn. Godissmak i tobak skulle förbjudas, cancervarningar på cigarettpaketen bli större.
Handelsministern hotade (på skoj, får man tro) att öppna ”ett fullskaligt krig” med EU över smaken på snuset.
Hälsoministern hävdade för sin del att stora cancervarningar på cigarettpaket bröt mot grundlagen.
Inga svenska journalister ifrågasatte dessa märkliga påståenden utan de sändes vidare utan motfrågor till tittar och läsare.
Ministrarna agerade möjligen för att rädda Swedish Match’s intressen och svenska jobb. Det har de all rätt till men de ska förstås då berätta detta.
Om vi låter svenska företrädare utifrån dolda intressen diktera vår bild av EU-samarbetet kan de använda den sneda bild vi luras på, emot oss. När statsminister Fredrik Reinfeldt försämrade offentlighetsprincipen 2013 (regeringen fick obesedd rätt att hemligstämpla allt som kom från utlandet), hänvisade han till att EU-medlemskapet krävde det av oss.
Det var inte sant men det stämde så väl med den skeva bild av EU som rått i Sverige och blev därför så övertygande att det tystade alla protester i riksdagen och utanför.
EU-kollen är en del av ett projekt som drivs av Medieinstitutet Fojo och som finansieras av Regeringskansliet. Förutom sajten, som uppdateras regelbundet med nya frågor och svar, arrangerar vi inom projektet kurser med resor inom EU och seminarier runt om i Sverige. Alla aktuella Fojo-kurser kan du hitta här.
EU-kollen lyfter fram aktuella frågor och redovisar både EU:s linje och Sveriges inställning. Här får journalister en kortfattad och tydlig överblick av frågeställningen och tips på vidare läsning.