Ändå har faktiskt ett tjugotal fredsbevarande uppdrag utförts i EU-regi sedan 2003, till exempel i Mali, Kongo, Irak och i Kosovo. Uppställningen har varit densamma (ett EU-land med kommando över trupper från flera EU-länder) men det har skett på nationella initiativ. EU har också genomfört civila missioner i krishärdar som t ex Afghanistan (t ex träning av poliser och jurister).
I sin första säkerhetsdoktrin som EU lade fast 2003, utgjorde hoten framför allt massförstörelsevapen i Mellanöstern, terorism och oönskad migration vilket fick handel, bistånd och samarbete att framstå som en lösning. EU:s stridsgrupper bar en olivkvist och en kniv som symbol. Olivkvisten skulle synas först.
Nya tider innebar emellertid att EUs andra försvarsdoktrin blev betydligt mer inriktad på militärt försvar. Här har i högsta grad Rysslands växande aggressivitet och Donald Trumps krav på att Europa tar ansvar för sitt eget försvar, spelat in. Klimatförändringar, migration, energitillgång, handel och bistånd är dock fortfarande viktiga element.
I september 2016 enades EU-ledarna om att fullfölja sin nya doktrin genom att bygga upp ett närmare europeiskt försvarssamarbete. Konkret handlar det om att försöka fylla de många luckorna i militär kapacitet, att minska dubbleringar av dessa liksom ett åtagande att rusta upp de nationella försvaren.
Nato är nära involverat i arbetet och Natos chef deltar ofta i EU-diskussioner enligt ett samarbetsavtal.