Europas försvar är sedan andra världskrigets slut organiserat i samarbetet Nato tillsammans med USA och Kanada. 22 av EU:s länder är med i Nato (inklusive Storbritannien). Fem länder är alliansfria (Finland, Irland, Malta, Sverige och Österrike).
Många debattörer har under årens lopp önskat sig ett europeiskt försvar utan att få gehör. Åsikten att EU borde syssla med försvar och säkerhet slog igenom på allvar först med 1990-talets krig på Balkan. Balkanvåldet upphörde inte förrän USA bombade Serbien vilket fick de europeiska ledarna att tänka om. Europa behövde själv kunna bevara freden på sin egen kontinent. Man beslöt att organisera gemensamma styrkor som skulle kunna rycka ut i ”fredsbevarande syfte.” Sedan 2003 har EU-länderna turats om att ha en stridsgrupp uppställd med en handfull länders soldater, men dessa har aldrig utnyttjats.
Ändå har faktiskt ett tjugotal fredsbevarande uppdrag utförts i EU-regi sedan 2003, till exempel i Mali, Kongo, Irak och i Kosovo. Uppställningen har varit densamma (ett EU-land med kommando över trupper från flera EU-länder) men det har skett på nationella initiativ. EU har också genomfört civila missioner i krishärdar som t ex Afghanistan (t ex träning av poliser och jurister).
I sin första säkerhetsdoktrin som EU lade fast 2003, utgjorde hoten framför allt massförstörelsevapen i Mellanöstern, terorism och oönskad migration vilket fick handel, bistånd och samarbete att framstå som en lösning. EU:s stridsgrupper bar en olivkvist och en kniv som symbol. Olivkvisten skulle synas först.
Nya tider innebar emellertid att EUs andra försvarsdoktrin blev betydligt mer inriktad på militärt försvar. Här har i högsta grad Rysslands växande aggressivitet och Donald Trumps krav på att Europa tar ansvar för sitt eget försvar, spelat in. Klimatförändringar, migration, energitillgång, handel och bistånd är dock fortfarande viktiga element.
I september 2016 enades EU-ledarna om att fullfölja sin nya doktrin genom att bygga upp ett närmare europeiskt försvarssamarbete. Konkret handlar det om att försöka fylla de många luckorna i militär kapacitet, att minska dubbleringar av dessa liksom ett åtagande att rusta upp de nationella försvaren.
Nato är nära involverat i arbetet och Natos chef deltar ofta i EU-diskussioner enligt ett samarbetsavtal.
Helt centralt i planerna är ”Pesco,” en organisatorisk ram för hur EU-länder kan bedriva konkreta försvarssatsningar tillsammans. I maj 2017 enades man om 17 Pescoprojekt, i november 2018 tillkom ytterligare 17 projekt och numera är antalet uppe i 47 stycken. Bland dessa finns helikoptrar, droner, utbildning i underrättelseverksamhet, cyber-rapid-response, rymdövervakning, osv.
Förutom Malta och Danmark har alla EU-länder valt att gå med i Pesco.
20-30 procent av finansieringen kan sökas ur EU-kassan. Resurserna kommer ägas av de medlemsländer som deltagit men ska kunna ställas till Natos eller FN:s förfogande.
Krav på deltagande länder är att de kan ställa upp militär som kan rycka ut inom 5-30 dagar och ligga ute i 120 dagar.
Länderna gör 20 konkreta åtaganden – bland annat att upprusta sitt nationella försvar, öka sin kapacitet och sina anslag till militär FoU.
Enligt beslutet kan företag från ett icke-EU-land bjudas in att delta i ett Pescoprojekt men då ska alla ”pesco-länder” säga ja till det. Detta kommer även att gälla nära allierade länder som USA och Storbritannien. Dessutom ställs villkor som att man ska kunna ”tillföra ett mervärde” till projektet ifråga. Företaget får inte rätt att delta i besluten och kan nekas tillgång till säkerhetsklassad information.
Utöver Pesco beslöt EU-länderna:
Genom Lissabonfördraget från 2009 har EU ett försvars- och säkerhetssamarbete med ett ambitiöst mål (art 42, p 2):
”Den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken ska omfatta den gradvisa utformningen av unionens gemensamma försvarspolitik. Den kommer att leda till ett gemensamt försvar, när Europeiska rådet med enhällighet har beslutat detta.”
Viktiga tillägg är att EU-förpliktelserna inte ska påverka enskilda länders försvarspolitiska status (neutralitet, t ex) och vara förenliga med åtaganden inom Nato.
Det finns ytterligare en utgång för tvekande medlemsländer, så kallat ”konstruktivt avstående” (art 31). Det innebär att man låter bli att rösta emot ett beslut och ändå slipper genomföra det, man blir bara skyldig att inte aktivt motarbeta det.
Beslut om försvar och säkerhet fattas med enhällighet i ministerrådet. Förslag läggs av EUs utrikespolitiske företrädare. Europaparlamentet har ingen roll men kan bidra med synpunkter.
Europaparlamentet har dock veto över EUs budget, även de delar som går till försvarsrelaterade frågor vilket ger det ett visst inflytande, till exempel om den europeiska försvarsfonden – 7,95 miljarder euro för åren 2021-2027 som anslagits till militärt FoU.
I EU-fördraget finns också ett åtagande om solidaritet (art 42, p 7).
”Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga. Detta ska inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik.”
Notera den sista meningen som alltså gör det möjligt för en neutral stat att slippa bistå med militära medel.
Den svenska regeringen (och riksdagen) sa i det längsta nej till stärkt försvarssamarbete och till Pesco men kort innan beslutet skulle fattas, svängde man och gick med. Enligt statsminister Stefan Löfven berodde den ändrade åsikten på att svensk försvarsindustri annars hade missgynnats.
Sverige deltar i tre projekt ur den första omgången (sjukvård, träning och militär rörlighet) och leder tillsammans med Frankrike ett projekt ur den andra omgången (robotsystemtester, bland annat i norrländska Vidsel).
Den svenska regeringen satte som svenskt mål för förhandlingarna att försvarssamarbetet ska kosta så lite som möjligt och inte ska underminera Natos ställning som Europas militära försvar.
Svensk inställning är att utomstående länder ska få delta så mycket som möjligt.
”Bevisa att ni är med oss. Bevisa att ni är européer och då kan livet vinna över döden och ljuset över mörkret. Slava Ukraini!”
EU-beslutet följde inte strikt den europeiska processen. Men ibland trumfar politiken reglerna.
I mars 2022 dök det upp en ny arbetsuppgift för det europeiska polissamarbetet: Att hjälpa Ukraina. Nu har det arbetet fått första prioritet.
En morgon upptäckte historiedoktoranden Victor Pressfeldt att hans twitterkonto var avstängt. Allt han kunde se var ett meddelande från Twitter att han var avstängd permanent eftersom de ”efter noggrann granskning” kommit fram till att han ”brutit mot Twitters regler.”
Spontant kunde man kanske tro att en insats mot låga kvinnolöner skulle väcka svenskt jubel men så är inte alltid fallet.
Flygskammen har gjort det möjligt att sälja klimatkompensation till passagerare med dåligt samvete. Nästa bud kan bli att köpa kol-inlagring från närmaste bonde för att minska sitt fotavtryck.
Föreställ er att EU skulle reglera var vi bygger bostadsområden eller vägar… Detta är faktiskt nästa klimatinsats som EU-kommissionen förväntar sig av oss – att skydda orörd mark för klimatet och ekosystemens skull.
EU-kollen är en del av ett projekt som drivs av Medieinstitutet Fojo och som finansieras av Regeringskansliet. Förutom sajten, som uppdateras regelbundet med nya frågor och svar, arrangerar vi inom projektet kurser med resor inom EU och seminarier runt om i Sverige. Alla aktuella Fojo-kurser kan du hitta här.
EU-kollen lyfter fram aktuella frågor och redovisar både EU:s linje och Sveriges inställning. Här får journalister en kortfattad och tydlig överblick av frågeställningen och tips på vidare läsning.