FÖRSVARET

Kanske får i framtiden den ryske presidenten Putin och amerikanske presidenten Trump dela på äran för en europeisk försvarsunion. Försvarssamarbete har diskuterats i decennier i Europa utan att det förverkligats i högre grad men nu tycks viljan finnas till konkreta beslut. Målet är ett Europa som inte behöver luta sig så tungt på USA för att kunna försvara sig.

Europas försvar är sedan andra världskrigets slut organiserat i samarbetet Nato tillsammans med USA och Kanada. 22 av EU:s länder är med i Nato (inklusive Storbritannien). Fem länder är alliansfria (Finland, Irland, Malta, Sverige och Österrike).

Nato-länderna i Europa (i rött).

Många debattörer har under årens lopp önskat sig ett europeiskt försvar utan att få gehör. Idén att EU kunde få syssla med försvar och säkerhet väcktes på allvar först med 1990-talets krig på Balkan. Balkanvåldet upphörde inte förrän USA bombade Serbien. Det fick de europeiska ledarna att tänka om, Europa behövde själv kunna bevara freden på sin egen kontinent. Man beslöt att organisera gemensamma styrkor som skulle kunna rycka ut i ”fredsbevarande syfte.” Sedan 2003 har EU-länderna turats om att ha en stridsgrupp uppställd med en handfull länders soldater, men dessa har aldrig utnyttjats.

Ändå har faktiskt ett tjugotal fredsbevarande uppdrag utförts i EU-regi sedan 2003, till exempel i Mali, Kongo, Irak och i Kosovo. Uppställningen har varit densamma (ett EU-land med kommando över trupper från flera EU-länder) men det har skett på nationella initiativ. EU har också genomfört civila missioner i krishärdar som t ex Afghanistan (poliser och jurister).

I sin första säkerhetsdoktrin som EU lade fast 2003, utgjorde hoten framför allt massförstörelsevapen i Mellanöstern, terorism och oönskad migration vilket fick handel, bistånd och samarbete att framstå som en lösning. EU:s stridsgrupper bar en olivkvist och en kniv som symbol. Olivkvisten skulle synas först.

Nya tider innebar emellertid att EUs andra försvarsdoktrin blev betydligt mer inriktad på militärt försvar. Här har i högsta grad Rysslands växande aggressivitet och Donald Trumps krav på att Europa tar ansvar för sitt eget försvar, spelat in. Klimatförändringar, migration, energitillgång, handel och bistånd är dock fortfarande viktiga element.

I september 2016 enades EU-ledarna om att fullfölja sin nya doktrin genom att bygga upp ett närmare europeiskt försvarssamarbete. Konkret handlar det om att försöka fylla de många luckorna i militär kapacitet, att minska dubbleringar av dessa, liksom ett åtagande att rusta upp de nationella försvaren.

Nato är nära involverat i arbetet och Natos chef deltar ofta i EU-diskussioner enligt ett samarbetsavtal.

PESCO

Helt centralt i planerna är ”Pesco,” en organisatorisk ram för hur EU-länder kan bedriva konkreta försvarssatsningar tillsammans. I maj 2017 enades man om 17 Pescoprojekt, i november 2018 tillkom ytterligare 17 projekt. Bland dessa finns helikoptrar, droner, utbildning i underrättelseverksamhet, cyber-rapid-response, rymdövervakning, osv.

Förutom Malta och Danmark (samt Storbritannien) har alla EU-länder valt att gå med i Pesco.

20-30 procent av finansieringen kan sökas ur EU-kassan. Resurserna kommer ägas av de medlemsländer som deltagit men ska kunna ställas till Natos eller FN:s förfogande.

Krav på deltagande länder är att de kan ställa upp militär som kan rycka ut inom 5-30 dagar och ligga ute i 120 dagar.

Länderna gör 20 konkreta åtaganden – bland annat att upprusta sitt nationella försvar, öka sin kapacitet och öka sina anslag till militär FoU.

Enligt beslutet kan ett icke-EU-land bjudas in att delta i ett Pescoprojekt som ”tillför ett mervärde” till projektet ifråga. Landet får inte rätt att delta i besluten.
Villkoren som ska gälla för hur externa länder ges tillträde är under förhandling.

Utöver Pesco beslöt EU-länderna i sammanhanget:

Den stora knäckfrågan som återstår att lösa, är hur EU-samarbetet ska hantera länder som inte är medlemmar men som är allierade i försvarsfrågor. Att Europa rustar upp sin militära kapacitet innebär miljardintäkter och jobb för den försvarsindustri som får leverera. Där vill USA och Storbritannien också vara med.

SÅ TAS FÖRSVARSPOLITISKA BESLUT

Genom Lissabonfördraget från 2009 har EU ett försvars- och säkerhetssamarbete med ett ambitiöst mål (art 42, p 2):

”Den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken ska omfatta den gradvisa utformningen av unionens gemensamma försvarspolitik. Den kommer att leda till ett gemensamt försvar, när Europeiska rådet med enhällighet har beslutat detta.”

Viktiga tillägg är att EU-förpliktelserna inte ska påverka enskilda länders försvarspolitiska status (neutralitet, t ex) och vara förenliga med åtaganden inom Nato.

Det finns ytterligare en utgång för tvekande medlemsländer, så kallat ”konstruktivt avstående” (art 31). Det innebär att man låter bli att rösta emot ett beslut och ändå slipper genomföra det, man blir bara skyldig att inte aktivt motarbeta det.

Beslut om försvar och säkerhet fattas med enhällighet i ministerrådet. Förslag läggs av EUs utrikespolitiske företrädare. Europaparlamentet har ingen roll men kan bidra med synpunkter.

Europaparlamentet har dock veto över EUs budget, även de delar som går till försvarsrelaterade frågor vilket ger det ett visst inflytande, till exempel om den europeiska försvarsfonden – ett förslag från EU-kommissionen om att 13 miljarder euro ur EUs nästa sjuårsbudget ska anslås till militärt FoU.

I EU-fördraget finns också ett åtagande om solidaritet (art 42, p 7).

”Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga. Detta ska inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik.”

Notera den sista meningen som alltså gör det möjligt för en neutral stat att slippa bistå med militära medel.

SVENSK INSTÄLLNING

Den svenska regeringen (och riksdagen) sa i det längsta nej till stärkt försvarssamarbete och till Pesco men kort innan beslutet skulle fattas, svängde man och gick med. Enligt statsminister Stefan Löfven berodde den ändrade åsikten på att svensk försvarsindustri annars hade missgynnats.

Sverige deltar i tre projekt ur den första omgången (sjukvård, träning och militär rörlighet) och leder tillsammans med Frankrike ett projekt ur den andra omgången (robotsystemtester, bland annat i norrländska Vidsel).

Den svenska regeringen satte som svenskt mål för förhandlingarna att försvarssamarbetet ska kosta så lite som möjligt och inte ska underminera Natos ställning som Europas militära försvar.

Svensk inställning är att utomstående länder ska få delta så mycket som möjligt.

Här finns en karta över var EU är ute på militära och civila uppdrag just nu >>