Försvaret

Kanske får i framtiden den ryske presidenten Putin och amerikanske presidenten Trump dela på äran för en europeisk försvarsunion. Försvarssamarbete har varit främmande för EU men dessa två satte frågan i nytt ljus. Målet är ett Europa som inte behöver luta sig så tungt på USA för att kunna försvara sig

Europas försvar är sedan andra världskrigets slut organiserat i samarbetet Nato tillsammans med USA och Kanada. Långvarig fred – och tryggheten att USA fanns om det behövdes – har emellertid lett till att europeiska länder inte kan sägas stå på egna ben militärt. Flera EU-länder valde neutralitet istället för Nato-medlemskap (Cypern, Finland, Irland, Malta, Sverige och Österrike).

Ett helt nytt politiskt läge uppstod dock efter att Donald Trump som president sagt att USA kanske inte längre ville stötta europeiska länder. Bara några år senare följdes det av ryske presidenten Putins anfall på grannlandet Ukraina.
Nu fick Nato två nya medlemsansökningar (Finland och Sverige).

Den första insikten att EU kanske också borde ägna sig åt försvar och säkerhet uppstod under 1990-talets krig på Balkan. Européerna lyckades inte få bukt med våldet som upphörde först sedan USA bombat Serbien. Borde inte Europa själv kunna bevara freden på sin egen kontinent? Planer drogs upp och försök genomfördes men utan att det egentligen omsattes i praktik

Nato-länderna i Europa (i rött).

 Några fredsbevarande uppdrag utfördes dock i EU-regi under 2000-talet, till exempel i Mali, Kongo, Irak och i Kosovo. Ett EU-land har då tagit ledningen och andra länder bidragit med trupper. EU har också genomfört civila missioner i krishärdar som t ex Afghanistan (t ex valövervakning eller träning av poliser och jurister).

EU la fast sin första säkerhetsdoktrin 2003. Den sa att hoten mot Europa bestod framför allt av massförstörelsevapen i Mellanöstern, terrorism och oönskad migration. Svaren på dessa borde vara mer handel, bistånd och samarbete att framstå som en lösning. EU:s fredsbevarande trupper bar en olivkvist och en kniv som symbol. Olivkvisten skulle synas först.

Nya tider innebar att EUs andra försvarsdoktrin från år 2016 blev betydligt mer inriktad på militärt försvar. Rysslands växande aggressivitet och Donald Trumps krav på att Europa tar ansvar för sitt eget försvar, spelade in. Klimatförändringar, migration, energitillgång, handel och bistånd var fortfarande viktiga element.

EU-ledarna följde upp sin nya doktrin med att tillsammans försöka fylla de många luckorna i militär kapacitet, att minska dubbleringar av dessa liksom att åta sig rusta upp de nationella försvaren.

I mars 2022 hade Ryssland öppnat krig med grannlandet Ukraina. Nu kom nästa styrdokument, en strategisk kompass för säkerhet och där ville EU ta ett kvantsprång mot säkerhet.
Nu gällde det att ha trupper redo, kunna trygga också cyberrymden, livsmedelsförsörjning, energitillgång och andra livsnödvändigheter

PESCO

Helt centralt i planerna är ”Pesco,” en ram för hur EU-länder kan utveckla militära förmågor tillsammans. Starten skedde i maj 2017 med 17 Pescoprojekt.  Antalet var uppe i 68 stycken år 2023. Bland dessa fanns helikoptrar, drönare, utbildning i underrättelseverksamhet, cyber-rapid-response, rymdövervakning, osv.

Förutom Malta har alla EU-länder valt att gå med i Pesco.

20-30 procent av finansieringen kan sökas ur EU-kassan. Resurserna kommer ägas av deltagande medlemsländer men ska kunna ställas till Natos eller FN:s förfogande.

Krav på deltagande länder är att de kan ställa upp militär som kan rycka ut inom 5-30 dagar och ligga ute i 120 dagar.

Länderna gör 20 konkreta åtaganden – bland annat att upprusta sitt nationella försvar, öka sin kapacitet och sina anslag till militär FoU.

Enligt beslutet kan företag från ett icke-EU-land bjudas in att delta i ett Pescoprojekt men då ska alla ”pesco-länder” säga ja till det. Detta kommer även att gälla nära allierade länder som USA och Storbritannien. Ett villkor är att man ska kunna tillföra ett mervärde till projektet. Företaget får inte rätt att delta i besluten och kan nekas tillgång till säkerhetsklassad information.

Utöver Pesco beslöt EU-länderna:

  • att slå ihop fem olika kommandon för EU-missioner till ett enda militärt kommando,
  • att öka gemensam upphandling via den europeiska försvarsmaterielbyrån EDA,
  • att göra det enkelt för militära trupper att förflytta sig över gränser i Europa, och
  • rapportera årligen från varje land om vilken militär kapacitet som finns och vilka extra resurser som tillförts.

Så tas försvarspolitiska beslut

Genom Lissabonfördraget från 2009 har EU ett försvars- och säkerhetssamarbete med ett ambitiöst mål (art 42, p 2):

”Den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken ska omfatta den gradvisa utformningen av unionens gemensamma försvarspolitik. Den kommer att leda till ett gemensamt försvar, när Europeiska rådet med enhällighet har beslutat detta.”

Viktiga tillägg är att EU-förpliktelserna inte ska påverka enskilda länders försvarspolitiska status (neutralitet, t ex) och vara förenliga med åtaganden inom Nato.

Det finns ytterligare en utgång för tveksamma medlemsländer, så kallat ”konstruktivt avstående” (art 31). Det innebär att man låter bli att rösta emot ett beslut och ändå slipper genomföra det, man blir bara skyldig att inte aktivt motarbeta det.

Beslut om försvar och säkerhet fattas med enhällighet i ministerrådet. Förslag läggs av EUs utrikespolitiske företrädare. Europaparlamentet har ingen roll men kan bidra med synpunkter.

Europaparlamentet har dock veto över EUs budget, även de delar som går till försvarsrelaterade frågor vilket ger det ett visst inflytande, till exempel om den europeiska försvarsfonden – nära 8miljarder euro för åren 2021-2027 som anslagits till militärt FoU.

I EU-fördraget finns också ett åtagande om solidaritet (art 42, p 7).

”Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga. Detta ska inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik.”

Notera den sista meningen som alltså gör det möjligt för en neutral stat att slippa bistå med militära medel.

Svensk inställning

Den svenska regeringen (och riksdagen) sa i det längsta nej till stärkt försvarssamarbete och till Pesco men kort innan beslutet skulle fattas, svängde man och anslöt. Enligt statsminister Stefan Löfven berodde den ändrade åsikten på att svensk försvarsindustri annars hade missgynnats.
Svensk inställning var att utomstående länder måste få delta så mycket som möjligt.

Sedan Ryssland anfallit Ukraina har regeringens syn på europeiskt försvarssamarbete blivit mer positiv men med förbehållet att Nato ska utgöra det kollektiva försvaret och EU ska bara ha en stöttande roll.
(Sverige sökte medlemskap i Nato i maj 2022.)




 

 

Fler intressanta artiklar

Företag fångat i folkstorm

I februari 2020 blev svenska H&M utpekad som medskyldig till tvångsarbete och förtryck i Kina. Företaget bryter därför allt samarbete med Huafsu Fashion och passar på att uttrycka sin oro för drabbade arbetare. Nu har de smugit sig tillbaka på den kinesiska marknaden. Läs mer i vår senaste artikel på EU-kollen.

Direktiv för din frukost

Om frukt i marmelad och socker i apelsinjuicen borde det vara enkelt att enas. Men det visar sig lätt bli en blandad kompott.

När EU skulle köpa ammunition

Det var lätt för EU-ledarna i våras att lova Ukraina 1 miljon artillerigranater. Det verkar betydligt svårare att faktiskt leverera. 

EU ger konsumenten nya vapen

I USA är ”class action” eller grupptalan ett känt och omskrivet fenomen, för att inte tala om föremål för spännande långfilmer. Det är alltså möjligheten