EURON

Trots åtskilliga dödförklaringar har euron med 20 år på nacken blivit den dagliga valutan för 340 miljoner människor i 19 länder och tagit positionen som världens näst största reservvaluta, använd i 36 procent av all internationell handel. Sverige har sagt nej till att byta kronan mot euron men påverkas likväl av vad som händer den europeiska valutan.

Euron etablerade sig rätt snabbt som valuta på 2000-talet och idag har 40 procent av den europeiska befolkningen aldrig haft med en annan valuta att göra.
Eurons rykte tog emellertid en rejäl smäll under den globala finanskrisen 2008-2012 som den inte har hämtat sig helt från.

Flera europeiska länder sögs den gången in i den amerikanska subprime-härvan. Två obehagliga upptäckter gjordes meddetsamma – dels att eurons konstruktion förvärrade problemen, dels att ett avsiktligt förbud mot att rädda ett skuldsatt euroland, var omöjligt att efterleva.

Sena och svaga krisåtgärder – som räddade banker men la tunga bördor på skattebetalarna – bidrog till att förlänga finanskrisen som övergick i en djup lågkonjunktur i hela Europa. Även exportberoende Sverige drabbades trots stabila nationella finanser. Sverige fick bland annat tre år med minustillväxt och hade fortfarande år 2019 minusränta.

Euron dras med den grundläggande motsättningen att valutan är gemensam men många av de beslut som påverkar valutan fattas av nationalstater, utifrån vad som verkar bra för det egna landet.

Euroländerna har sedan finanskrisen genomfört många reformer, stärkt övervakningen för att begränsa nationalstaternas möjlighet till oansvarig politik och skaffat en krigskassa för nästa kris.

En av dessa reformer är bankunionen, där idén är att skattebetalare ska inte behöva stå för notan om en systemkris inträffar igen. Det åstadkoms bl a på tre sätt:

1. Bankerna får själva betala in till en fond som ska användas om en bank måste räddas
2. Systemviktiga banker står under gemensam övervakning (SSM, en avdelning av ECB)
3. Euroländerna kan hindras rädda en bank med skattebetalarnas pengar

Få bedömare anser att euroländerna har gått grundligt nog till väga för att avvärja en ny kris. Vad som framförallt sägs saknas, är räddningsmekanismer stora nog att möta en flodvåg av spekulanter. Det gäller för övrigt även bankunionen som skulle behöva en ännu större kassa om någon av de största bankerna föll.

Som stöd för euron bedriver EU-länderna en gemensam ekonomisk politik. Allt som kan påverka ekonomin och kravet på sunda statsfinanser lyfts upp och diskuteras i sammanhanget – arbetslöshet, investeringar, skatter, pensionssystem. Den ekonomiska samordningen omfattar även icke-euroländer som Sverige av men tvånget är svagare mot den som inte ingår i den gemensamma valutan.

DET EKONOMISKA ÅRET

Penningpolitiken och därmed räntan sköts av en gemensam centralbank, ECB, där ledningen består av euroländernas centralbankschefer. Den ekonomiska politiken sköts av EU:s finansministrar på förslag av EU-kommissionen i en årslång cykel av ekonomisk styrning.

Årets riktlinjer för den ekonomiska politiken tas av stats- och regeringscheferna på EU:s toppmöte i mars. I april lämnar alla länder in sina budgetpropositioner för granskning till EU-kommissionen som ger respons i form av specifika rekommendationer om lämpliga åtgärder till varje enskilt land. Dessa klubbas i juli av finansministrarna.

I oktober lämnar euroländerna in sina utkast för nästa års budgetpropositioner. I november drar EU-kommissionen upp en ekonomisk prognos för hela med rekommendationer för året som kommer. Dessutom offentliggörs varningar för specifika risker man har upptäckt (bubblor) för enskilda länder.

I februari kommer landsspecifika rapporter över det ekonomiska läget med fördjupad analys för de länder som anses ha en specifik risk.

Euroländer måste följa rekommendationer och varningar. I slutändan kan böter utdömas annars. För EU-länder som står utan euron förblir dessa uppmaningar som man kan avvika från.