Euron dras med den grundläggande motsättningen att valutan är gemensam men många av de beslut som påverkar valutan fattas av nationalstater, utifrån vad som verkar bra för det egna landet.
Euroländerna har sedan finanskrisen genomfört många reformer, stärkt övervakningen för att begränsa nationalstaternas möjlighet till oansvarig politik och skaffat en krigskassa för nästa kris.
En av dessa reformer är bankunionen, där idén är att skattebetalare ska inte behöva stå för notan om en systemkris inträffar igen. Det åstadkoms bl a på tre sätt:
- Bankerna får själva betala in till en fond som ska användas om en bank måste räddas
- Systemviktiga banker står under gemensam övervakning (SSM, en avdelning av ECB)
- Ett euroland kan stoppas från att rädda en nationell bank med sina skattebetalares pengar
Få bedömare anser att euroländerna har gått grundligt nog till väga för att avvärja en ny kris. Vad som framförallt sägs saknas, är räddningsmekanismer stora nog att möta en flodvåg av spekulanter. Det gäller för övrigt även bankunionen som skulle behöva en ännu större kassa om någon av de största bankerna föll.
Som stöd för euron bedriver EU-länderna en gemensam ekonomisk politik. Allt som kan påverka ekonomin och kravet på sunda statsfinanser lyfts upp och diskuteras i sammanhanget – arbetslöshet, investeringar, skatter, pensionssystem. Den ekonomiska samordningen omfattar även icke-euroländer som Sverige men tvånget är svagare mot den som inte ingår i den gemensamma valutan.