EU-BESLUTEN

Som journalist kommer man väldigt långt i sin EU-bevakning med att enbart ha klart för sig en helt kort förklaring:
  1. EU-kommissionen föreslår
  2. Ministerrådet och Europaparlamentet beslutar

Nu vet ni. Men det finns förstås rätt mycket mer att säga om saken.

Det finns till exempel många fler aktörer än de tre ovan inblandade, innan axet (en idé) har blivit till en färdig limpa (svensk lag).

Det finns också undantag från regeln vilket kan visa sig helt avgörande för en journalist som vill borra lite djupare i ett EU-ärende.

BRA LÄNKAR

Många har lagt ned tid på att göra en enkel presentation över EU:s beslutsprocess i video-form som ska förklara hur det kan gå till.
Här är några förslag på sådana:

Den som föreslår

Så snart man gör en djupdykning visar det sig att processen inte är fullt så enkel som den först verkar.

EU-kommissionen föreslår alltså nya lagar och regler. Detta faktum innebär att kommissionen har stort inflytande över vad som diskuteras i EU.

Ensamrätten är dock inte total.

Stats och regeringscheferna, Europaparlamentet och vi medborgare (medborgarinitiativet kräver 1 miljon underskrifter från 7 länder) kan åtminstone uppmana EU-kommissionen att föreslå en viss lagstiftning och har rätt till respons. Normalt ska kommissionen utreda idéerna men den avgör i slutändan själv om den vill lägga lagförslag.

Kommer uppmaningen från EUs toppmöte väger det naturligtvis tungt men det har hänt att EU-kommissionen struntat i saken.

Vidare rådfrågar EU-kommissionen alltid alla medlemsländer i förväg, medan den överväger lagförslag, helt enkelt för att det är smart. Eftersom hela beslutsprocessen lätt tar cirka två år vore det meningslöst att dra igång utan att veta att  tillräckligt många medlemsländer kommer att säga ja.

I detta tidiga skede konsulterar för övrigt EU-kommissionen också intresseorganisationer genom hearings och samråd på nätet, för övrigt ofta öppna för alla som vill bidra med en synpunkt.

De som beslutar

Inledningens punkt två sa att det är ministerrådet och Europaparlamentet som beslutar. Även detta är värt en fördjupning. Fler aktörer släpps nämligen in här också innan beslut faktiskt blir fattade.

Ett lagförslag måste ibland sändas på remiss till EU:s regionkommitté (där sitter svenska regioner och kommuner) liksom till EU:s sociala och ekonomiska utskott (konsumenter, arbetsmarknadsparter, hantverkare, småföretag, osv). Remisskravet kommer in när frågorna direkt berör dessa grupper.

Lagförslagen sänds dessutom alltid till EU-ländernas nationella parlament. Riksdagen och övriga parlament är fria att svara eller att låta bli men är välkomna att gå i dialog med kommissionen.

Parlamenten kan inte minst dra i bromsen om minst en tredjedel av dem anser att ett lagförslag inkräktar på den nationella suveräniteten. Då måste EU-kommissionen se över sitt förslag, eventuellt dra tillbaka det.

Majoriteter och vetorätt

En detalj som kan visa sig viktig är vilket område som ett förslag sorterar under, vilken paragraf i EU-fördraget. De allra flesta lagar går under den ordinarie processen vilket innebär en majoritet ja-röster (kvalificerad majoritet i rådet, enkel i parlamentet) samt att ministerrådet och Europaparlamentet kommer överens.

Men på några områden gäller istället att beslut måste tas med enhällighet bland regeringarna, till ex

  • EU-budgeten
  • Att godkänna ett nytt EU-land
  • Indirekta skatter (direkta skatter angår inte EU alls)
  • Utrikespolitiska överordnade beslut
  • Säkerhets- och försvarspolitik (Och här får Europaparlamentet inte vara med alls)
  • Vissa beslut inom juridiskt/polisiärt samarbete
  • Vissa beslut inom social trygghet
  • Att ge EU kompetens över ett nytt politikområde

I vissa fall har Europaparlamentet vetorätt. Det gäller EU-budgeten och det gäller alla avtal som EU tecknar med tredje land, alltså om nya medlemsländer, handelsavtal eller om utträdesavtal.

Parlamentet har också veto över valet av ny EU-kommissionsordförande. Att utse den personen görs genom att regeringarna (med kvalificerad majoritet) nominerar en person men Europaparlamentet måste godkänna valet.

De enskilda kommissionärerna (en från varje land) nomineras av varje huvudstad men kommissionsordförande måste godta personen. Och Europaparlamentet har sedan veto över den samlade EU-kommissionen.

Det lönar sig därför att kolla om ett lagförslag faller under det ordinarie förfarandet eller inte. Vilken paragraf som valts för lagförslaget  framgår redan i inledningen och med hjälp av den informationen kan man se i EUs fördrag vilken beslutsprocess som gäller för det aktuella området.

Vägen till beslut

När EU-kommissionen lägger fram ett förslag går det samtidigt till EU:s regeringar, till deras nationella parlament och till Europaparlamentet.

I ministerrådet är det ordförandelandet som ansvarar för att samla länderna till en gemensam position och få ett kompromissförslag antaget.

I Europaparlamentet väljer ansvarigt utskott ut en rapportör (författare till ett betänkande) som får formulera parlamentets position. Rapportören ska få ansvarigt utskotts godkännande av sitt förslag till rapport.

Egentligen ska förslaget därefter gå till plenum för godkännande. Men på senare år har utskotten ofta tagit ärendet direkt vidare till nästa steg – förhandlingar med ministerrådet.

Dessa förhandlingar (kallad ”trilog” för att EP, rådet och kommissionen deltar) ska utmynna i ett gemensamt slutförslag. Denna slutliga version ska så formellt klubbas av plenum i parlamentet och i det samlade ministerrådet.

Vem som kollar

När besluten fattats så är EU:s stater skyldiga att genomföra dem.

EU-kommissionen har ett huvudansvar och ska bland annat kräva in besked från huvudstäderna om att besluten blivit nationell lag.

Det är också till EU-kommissionen som privatpersoner, företag eller andra kan gå med klagomål om de anser att ett medlemsland inte har genomfört EU:s regler på rätt sätt.

Ett land som trots upprepade påstötningar inte genomför fattade beslut – eller som anses ha gjort det på fel sätt –  ska dras inför EU-domstolen av kommissionen och det kan bli tal om dagsböter till man inrättat sig i ledet.

EU-finanserna granskas årligen och via stickprov av EU:s revisionsrätt som lägger fram sin årsrapport för Europaparlamentets budgetkontrollutskott.
80 procent av EU-bidragen betalas ut via nationella myndigheter. Sedan flera år är dessa myndigheter skyldiga att betala tillbaka felutbetalningar, t ex blir jordbruksverket skyldigt EU-kommissionen om någon fått pengar den inte har rätt till. Det har minskat svinnet i EU-medlen kraftigt inom t ex jordbruk och regionalstöd.

Hittar man bedrägerier så utreder EU-kontoret Olaf.

Parlamentet beslutar slutligen om man vill bevilja EU-institutionerna ansvarsfrihet för gånget budgetår.

Vem som utför

Vissa frågor blir så tekniska att EU-kommissionen delegerar ner till dem till en kommitté av experter. Det kan vara teknikaliteter kring testerna på hur utsläpp mäts i en personbil eller nivån av ett ämne i spädbarnsmat.

I kommittéer som ägnar sig åt lagstiftningsfrågor sitter medlemsländernas myndigheter.

Själva utförandet kan hamna i en EU-myndighet. Läkmedelsmyndigheten i Amsterdam godkänner t ex läkemedel för försäljning, miljöbyrån i Köpenhamn övervakar städernas lutfföroreningar, livsmedelsbyrån i Parma kontrollerar farliga tillsatser i maten och kemikaliebyrån i Helsingfors förekomsten av kemikalier.
Det är också dessa myndigheter som skickar ut inspektörer för att säkra att medlemsländerna lever upp till sina åtaganden.