BREXIT

2019 skulle tiden ha löpt ut för Storbritannien som EU-land efter 46 års medlemskap. Men när brexit egentligen blir av är okänt. Ingen kan heller säga vad som kommer hända när det väl sker. 

Storbritannien röstade för att lämna EU i en folkomröstning den 23 juni 2016 med siffrorna 52 mot 48 procent. Premiärminister Theresa May var fast besluten att genomföra detta utträde och lämnade därför i slutet av mars 2017 in en ansökan om “skilsmässa.”

Sedan dess har den brittiska regeringen dels förhandlat ett utträdesavtal med EU, dels diskuterat internt samt med landets opposition om Storbritannien ska ha något framtida avtal med EU och hur det i så fall skulle se ut. Hennes avtal godkändes dock aldrig av det brittiska parlamentet. Sommaren 2019 ersattes hon som premiärminister av Boris Johnson som förhandlade fram ett lite annorlunda avtal. Detta väntar också på brittiska parlamentets OK.

När utträdet en gång kommer, innebär det för vanliga medborgare att britter inte längre fritt kan bosätta sig, arbeta, pensionera sig eller studera i andra EU-länder. EU-medborgare förlorar samtidigt sitt automatiska tillträde till Storbritannien.

I bägge förslagen till utträdesavtal finns dock rättigheten framförhandlad för de människor som berörs att få stanna kvar. Precis hur det ska gå till och vilka villkor som ställs på bevisning är något oklart (Storbritannien har aldrig registrerat EU-medborgare som flyttat in).

Utbytet mellan yrkesgrupper i olika EU-länder försvinner också, t ex mellan forskare, poliser, räddningstjänst, läkare, idrottsmän, artister, muséer eller skolpersonal.

Ovissheten är störst för näringslivet. Idag kan alla företag ha verksamhet i valfritt EU-land på samma villkor som i sitt hemland precis som de kan handla utan hinder. Dessa rättigheter försvinner och hur det ska se ut i framtiden avgörs inte förrän EU och Storbritannien förhandlat fram nästa avtal, ett avtal om framtida relationer.

Utträdesavtalet kallat Mayavtalet blev klart i december 2018, Johnson-avtalet i oktober 2019. Bägge innebär framförallt tre saker:

  1. att Storbritannien fullföljer de betalningar som man tidigare åtagit sig (en summa om cirka 39 miljarder pund),
  2. att landet garanterar de EU-bor som bor och arbetar i Storbritannien att få stanna på liknande villkor (liksom att EU-länderna låter britter stanna) samt
  3. att parterna åtar sig att inte sätta upp en hård fysisk gräns på den irländska ön, mellan Nordirland och republiken Irland.
För den händelse det ändå blir nödvändigt med gränskontroller mellan de två delarna av den irländska ön (om det t ex skulle börja smugglas förbjudet gods till EU den här vägen), innehöll det första avtalet en försäkring (ofta kallat ”backstop”). Den gick ut på att hela Storbritannien då skulle åta sig att ingå i EUs tullunion till problemet är löst.

Många brexitanhängare avskydde paragrafen som de upplevde kan leda till en slags återanslutning i smyg av Storbritannien. EU-sidan var inte heller lycklig över denna lösning (som föreslogs av Theresa May) eftersom den i praktiken leder till att man överlåter skydd av EUs yttre gränser på ett icke-medlemsland.
I Johnson-avtalet har “backstop” ersatts med att Nordirland permanent blir en del av EUs inre marknad och tullunion och då behövs ingen gräns mot EU-landet Irland. Samtidigt ska Nordirland kunna få bli en del av framtida handelsavtal med tredje land som Storbritannien förhandlar fram. Därför blir det nödvändigt med gränskontroller mellan Nordirland och övriga Storbritannien.

Som en fjärde separat punkt har Storbritannien begärt en övergångsperiod då det mesta ska fortsätta som förut – närmare bestämt fram till den 31 december 2020. Det ska ge landet tid att sluta nya handels- och samarbetsavtal med både EU och med övriga omvärlden. Brexit gör nämligen att Storbritannien trillar ut alla handelsavtal som man är en automatisk del av som EU-medlem.

Under övergången lovar landet att följa EU:s regler och att betala en avgift för förvaltningen liksom medlemsländer gör. Men britter får inte att delta i EU:s beslutsfattande under övergången.
Övergångsperioden kan förlängas men bara en gång. Eftersom brexit har försenats från ursprungligt planerade dagen i mars 2019, är det troligt att övergångsperioden kommer att behöva förlängas.

Enligt artikel 50 kan parterna också dra upp ramar för ett framtida avtal när utträdesvillkoren är klara. Där har EU och Storbritannien formulerat ett ganska kort ”protokoll” som säger att parterna vill ha fortsatt nära relationer inom handel och ekonomi, försvar och säkerhet, kamp mot kriminalitet, miljö- och konsumentfrågor, osv.

Protokollet går inte mycket längre än så utan parterna har bara enats att starta förhandlingar om ett framtida avtal så snart båda sidor formellt godkänt utträdesavtalet.

EU har idag ett flertal olika lösningar för relationer med sina grannländer. Turkiet är t ex anslutet till EUs tullunion, Norge är anslutet till EUs inre marknad, Schweiz har tecknat ett hundratal sektorsavtal för att få tillträde till inre marknaden, Ukraina har ett handels- och samarbetsavtal. Slutligen finns möjligheten att nöja sig med ett handelsavtal, Kanada-lösningen.

Storbritannien har ännu inte meddelat EU vad man föredrar.

Alla val för med sig olika begränsningar men ett är gemensamt: Eftersom EU bestämmer reglerna för vad som får finnas på EUs marknad, så är ett grundläggande villkor alltid – även för handelsavtal – att Storbritannien blir tvungen att acceptera EUs regler för att kunna handla med sina grannar.

I den brittiska debatten har ett ”No Deal” diskuterats med stor hetta. Några har ansett att Storbritannien borde vägra utträdesavtal helt och hållet och lämna utan något avtal. Andra tänker sig ett annat slag av ”No Deal,” nämligen att Storbritannien efter utträdet inte skulle ha något framtida avtal med EU. Istället skulle man handla med omvärlden utifrån det ganska basala regler som finns i världshandelsavtalet WTO.

Hur detta fungerar i praktiken vet ingen, eftersom inget land prövat på det utan man kompletterar WTOs handelsregler med mer detaljerade uppgörelser på punkter som upplevs som särskilt viktiga.

DEN JURIDISKA RAMEN

EU-sidan har ett begränsat utrymme i förhandlingar med Storbritannien eftersom EU:s fördrag reglerar ganska noga relationer med tredje land. EU:s länder och institutioner är juridiskt bundna av fördraget och eventuella avtal som de ingår skulle ogiltigförklaras i EU-domstolen om de gick utöver fördraget.

Att det finns en särskild paragraf för hur ett utträde ur EU ska gå till, beror på Storbritannien som insisterade på detta när Lissabonfördraget förhandlades fram under tidigt 2000-tal. Denna artikel 50 formulerades dessutom av en brittisk diplomat, John Kerr.

Där framgår att när ett land formellt har anmält sitt utträde, har parterna två år på sig att förhandla villkoren för det utträdet samt att dra upp ramar för framtida relationer.

När de två åren löpt ut upphör EUs fördrag automatiskt att gälla för det utträdande landet. Det betyder att den 29 mars 2019 skulle Storbritannien automatiskt slutat att vara ett EU-land.

Men det står också att artikel 50-processen kan förlängas om alla 28 länder är överens om detta och att det bara kan ske om det finns goda möjligheter för att förlängningen leder till ett slutgiltigt avtal. Premiärminister Theresa May begärde en förlängning i mars 2019 och fick på sig till 31 oktober 2019. Hennes efterträdare Boris Johnson begärde i oktober 2019 att få ytterligare tre månader och fick till den 31 januari 2019.

SVENSK INSTÄLLNING

Den svenska regeringen har hela tiden beklagat det brittiska beslutet att lämna EU men har samtidigt framhållit att som ett icke-medlemsland, kan Storbritannien inte få behålla de fördelar som ett medlemsland har. Regeringen har varit bekymrad för de tiotusentals svenskar som bor i Storbritannien och har lovat bevilja de britter som bor i Sverige, rätten att få stanna.

Svenske statsministern Stefan Löfven har också varit orolig över att Storbritannien skulle kunna välja att bli ett låglöneland med dåliga arbetsvillkor och på det viset konkurrera med EU-ländernas näringsliv.

FORMALIA KRING BESLUTET

Rättslig grund för utträdet är alltså artikel 50 i fördraget.

Beslut om att godkänna ett utträdesavtal ska tas med kvalificerad majoritet i ministerrådet och ska sedan godkännas av en enkel majoritet i Europaparlamentet (inklusive de brittiska ledamöterna).

Motparten (Storbritannien) ska parallellt få utträdesavtalet godkänt enligt sina konstitutionella krav.

Utträdeslandet kan när som helst dra tillbaka artikel 50 innan de två åren löpt ut utan att behöva fråga EU-sidan om saken, om det finns en seriös vilja från landets sida att förbli medlem (till skillnad från om det vore ren förhandlingstaktik). Detta slog EU-domstolen fast i en dom i december 2018.

FLER FRÅGOR: