BREXIT

Den 1 februari 2020 blev skilsmässan ett faktum. Efter 47 års medlemskap är Storbritannien inte längre ett EU-land. Men vad brexit egentligen kommer innebära i praktiken är fortfarande en öppen fråga. 

Storbritannien röstade i en folkomröstning den 23 juni 2016 för att lämna EU med siffrorna 52 mot 48 procent. Premiärminister Theresa May var fast besluten att genomföra detta utträde och lämnade därför i slutet av mars 2017 in en ansökan om “skilsmässa.”
Det tog två och ett halvt år, ett brittiskt nyval och en ny premiärminister (Boris Johnson innan ett utträdesavtal till slut kunde godkännas av det brittiska parlamentet i januari 2020.

Formellt lämnade alltså Storbritannien EU i slutet av januari 2020 – men det mesta fortsätter som förut, åtminstone fram till årsskiftet. Ett övergångsavtal borgar för detta. Enda skillnaden är att Storbritannien under övergångsåret inte längre deltar i EU-beslut.

I mars 2020 inledde EU förhandlingar med Storbritannien om ett framtida avtal. Parterna har olika ingångsbud och dessutom ett tufft tidsschema – om nuvarande läge inte ska upphöra vid årsskiftet 2020/2021 utan kunna förlängas för att ge förhandlarna mer tid, måste en begäran om detta komma in senast den 1 juli 2020. En förlängning kan bara ske en gång och maximalt för två år.
Mycket talar för att en förlängning blir nödvändig. Britterna kommer att behöva sätta upp nya myndigheter för allt från livsmedel och mediciner till flygsäkerhet och kärnkraft vilket lär ta tid för att få på plats.

Storbritanniens regering har inlett med att de önskar ett frihandelsavtal samt åtta separata avtal (om fiske, flyg, energi, polis-och justitiesamarbete, illegal invandring, rätten att vistas och arbeta samt socialförsäkringar, kärnkraftssäkerhet och datasäkerhet). Britterna vill att varje avtal förvaltas av en separat kommitté och tvistlösningsmekanism.
För handeln önskar UK noll tariffer och kvoter samt full frihet att sätta egna regler för varor och tjänster, även de som går på export. Britterna vill också avtala om extra tillträde för tjänstehandel, inte minst finansiella tjänster. Dessutom får EU-domstolen inte ha kompetens att slita några tvister mellan parterna.

EU-sidan önskar också en handel utan tariffer eller kvoter. Men ett starkt krav är att handeln baseras på ett åtagande från bägge parter att vidmakthålla lika hög nivå för regler på miljö, arbetstagarskydd, produktsäkerhet, alltså att ha ett ett så kallat “level playing field.” EU-sidan vill se ett sammanhängande ramavtal som förvaltas av en gemensam kommitté (med underkommmittéer) samt att tvistlösningen blir en oberoende skiljedomstol. Om tvisten rör en EU-fråga har EU-domstolen dock sista ordet.

Det kan låta som administration men handlar egentligen om makt och om konkurrens. Britterna vill kunna satsa på vad som är mest gångbart. EU-sidan fruktar att få en konkurrent som dumpar varor och tjänster genom låglönearbete eller låga standards för miljö och säkerhet.

Oavsett avtal, kommer varutrafiken mellan de två parterna i fortsättningen behöva underkasta sig en ganska omfattande hantering med tulldokument och kontroller av olika slag. Ingetdera går att förhandla bort. Förhandlingarna handlar alltså om att dra ner på antalet kontroller och dokumentation, inte att helt undanröja dem.
För vanliga medborgare betyder det att britter inte längre fritt kan bosätta sig, arbeta, pensionera sig eller studera i andra EU-länder. EU-medborgare förlorar samtidigt sitt automatiska tillträde till Storbritannien.
I utträdesavtalet finns dock rättigheten framförhandlad för britter redan bosatta i EU och européer bosatta i Storbritannien att få stanna på ungefär samma villkor.

I storpolitiken kvarstår öppna frågor, t ex om samarbete i utrikes- och säkerhetspolitik. Många undrar om Storbritannien kanske vill liera sig mer med USA och Trump-administrationen som i flera internationella frågor övergett traditionen att gå i par med Europa. När det gäller försvar har Storbritannien bjudits in att delta i EUs pågående samarbete men tills vidare sagt sig vara nöjd med Nato.

Utträdesavtalet kallat Mayavtalet blev klart i december 2018, Johnson-avtalet i oktober 2019. Bägge innebär framförallt tre saker:

  1. att Storbritannien fullföljer de betalningar som man tidigare åtagit sig (en summa om cirka 39 miljarder pund totalt),
  2. att landet garanterar de EU-bor som bor och arbetar i Storbritannien att få stanna på liknande villkor (liksom att EU-länderna låter britter stanna) samt
  3. att parterna åtar sig att inte sätta upp en hård fysisk gräns på den irländska ön, mellan Nordirland och republiken Irland.
För den händelse det ändå blev nödvändigt med gränskontroller mellan de två delarna av den irländska ön (om det t ex skulle börja smugglas förbjudet gods till EU den här vägen), innehöll det första avtalet en försäkring (ofta kallat ”backstop”). Den gick ut på att hela Storbritannien då skulle åta sig att ingå i EUs tullunion till problemet var löst.

Många brexitanhängare avskydde paragrafen som de upplevde kan leda till en slags återanslutning i smyg av Storbritannien. EU-sidan var inte heller lycklig över denna lösning (som föreslogs av Theresa May) eftersom den i praktiken innebär att man överlåter skyddet av EUs yttre gränser på ett icke-medlemsland.
I Johnson-avtalet har “backstop” ersatts med att Nordirland permanent blir en del av EUs inre marknad och tullunion och då behövs ingen gräns mot EU-landet Irland. Samtidigt ska Nordirland kunna få bli en del av framtida handelsavtal med tredje land som Storbritannien förhandlar fram. Det gör det i så fall nödvändigt med gränskontroller mellan Nordirland och övriga Storbritannien.

Som en fjärde separat punkt har Storbritannien begärt en övergångsperiod då det mesta ska fortsätta som förut – närmare bestämt fram till den 31 december 2020. Det ska ge landet tid att sluta nya handels- och samarbetsavtal med både EU och med övriga omvärlden. Brexit gör nämligen att Storbritannien trillar ut alla handelsavtal som man är en automatisk del av som EU-medlem.

Under övergången lovar landet att följa EU:s regler och att betala en avgift för förvaltningen liksom medlemsländer gör. Men britter får inte att delta i EU:s beslutsfattande under övergången.
Övergångsperioden kan förlängas men bara en gång. Eftersom brexit har försenats från ursprungligt planerade dagen i mars 2019, är det troligt att övergångsperioden kommer att behöva förlängas.

Enligt artikel 50 kan parterna också dra upp ramar för ett framtida avtal när utträdesvillkoren är klara. Där har EU och Storbritannien formulerat ett ganska kort ”protokoll” som säger att parterna vill ha fortsatt nära relationer inom handel och ekonomi, försvar och säkerhet, kamp mot kriminalitet, miljö- och konsumentfrågor, osv.

Protokollet går inte mycket längre än så utan parterna har bara enats att starta förhandlingar om ett framtida avtal så snart båda sidor formellt godkänt utträdesavtalet.

EU har idag ett flertal olika lösningar för relationer med sina grannländer. Turkiet är t ex anslutet till EUs tullunion, Norge är anslutet till EUs inre marknad, Schweiz har tecknat ett hundratal sektorsavtal för att få tillträde till inre marknaden, Ukraina har ett handels- och samarbetsavtal. Slutligen finns möjligheten att nöja sig med ett handelsavtal, Kanada-lösningen.

Storbritannien har ännu inte meddelat EU vad man föredrar.

Alla val för med sig olika begränsningar men ett är gemensamt: Eftersom EU bestämmer reglerna för vad som får finnas på EUs marknad, så är ett grundläggande villkor alltid – även för handelsavtal – att Storbritannien blir tvungen att acceptera EUs regler för att kunna handla med sina grannar.

I den brittiska debatten har ett ”No Deal” diskuterats med stor hetta. Några har ansett att Storbritannien borde ha vägra utträdesavtal helt och hållet och lämnat utan någon uppgörelse. Andra tänkte sig ett annat slag av ”No Deal,” nämligen att Storbritannien efter utträdet inte skulle ha något framtida avtal med EU. Istället skulle man handla med omvärlden utifrån det ganska basala regler som finns i världshandelsavtalet WTO.

Hur detta fungerar i praktiken vet ingen, eftersom inget land prövat på det utan det vanliga är att länder kompletterar WTOs handelsregler med mer detaljerade uppgörelser på punkter som upplevs som särskilt viktiga.

DEN JURIDISKA RAMEN

EU-sidan har ett begränsat utrymme i förhandlingar med Storbritannien eftersom EU:s fördrag reglerar ganska noga relationer med tredje land. EU:s länder och institutioner är juridiskt bundna av fördraget. Skulle de ingå avtal som går utöver fördraget, skulle dessa kunna ogiltigförklaras av EU-domstole.

Att det finns en särskild paragraf för hur ett utträde ur EU ska gå till, beror på Storbritannien som insisterade på detta när Lissabonfördraget förhandlades fram under tidigt 2000-tal. Denna artikel 50 formulerades dessutom av en brittisk diplomat, John Kerr.

Där framgår att när ett land formellt har anmält sitt utträde, har parterna två år på sig att förhandla villkoren för det utträdet samt att dra upp ramar för framtida relationer.

När de två åren löpt ut upphör EUs fördrag automatiskt att gälla för det utträdande landet. Det betyder att den 29 mars 2019 skulle Storbritannien automatiskt ha slutat att vara ett EU-land.

Men det står också att artikel 50-processen kan förlängas om alla 28 länder är överens om detta men bara om det finns goda möjligheter för att förlängningen leder till ett slutgiltigt avtal. Premiärminister Theresa May begärde en förlängning i mars 2019 och fick på sig till 31 oktober 2019. Hennes efterträdare Boris Johnson begärde i oktober 2019 att få ytterligare tre månader och fick till den 31 januari 2020.

Brittiska regeringen begärde också – och fick – en övergångsperiod fram till den sista december 2020 när landets framtida relationer med EU ska förhandlas. Under övergångstiden fortsätter Storbritannien i praktiken att fungera som ett EU-land utom när det gäller förhandlingar och beslut – där får britterna inte längre delta.

SVENSK INSTÄLLNING

Den svenska regeringen har hela tiden beklagat det brittiska beslutet att lämna EU men har samtidigt framhållit att som ett icke-medlemsland, kan Storbritannien inte få behålla de fördelar som ett medlemsland har. Regeringen har varit bekymrad för de tiotusentals svenskar som bor i Storbritannien och har lovat bevilja de britter som bor i Sverige, rätten att få stanna.

Svenske statsministern Stefan Löfven har också varit orolig över att Storbritannien skulle kunna välja att bli ett låglöneland med dåliga arbetsvillkor och på det viset konkurrera med EU-ländernas näringsliv.

FORMALIA KRING BESLUTET

Rättslig grund för utträdet är alltså artikel 50 i fördraget.

Beslut om att godkänna ett utträdesavtal ska tas med kvalificerad majoritet i ministerrådet och ska sedan godkännas av en enkel majoritet i Europaparlamentet (inklusive de brittiska ledamöterna).

Motparten (Storbritannien) ska parallellt få utträdesavtalet godkänt enligt sina konstitutionella krav.

Utträdeslandet kan när som helst dra tillbaka artikel 50 innan de två åren löpt ut utan att behöva fråga EU-sidan om saken, om det finns en seriös vilja från landets sida att förbli medlem (till skillnad från om det vore ren förhandlingstaktik). Detta slog EU-domstolen fast i en dom i december 2018.

FLER FRÅGOR: