BREXIT

Den 1 februari 2020 blev skilsmässan ett faktum. Efter 47 års medlemskap är Storbritannien inte längre ett EU-land. Men vad brexit egentligen kommer innebära i praktiken är fortfarande en öppen fråga. 

Storbritannien röstade i en folkomröstning den 23 juni 2016 för att lämna EU med siffrorna 52 mot 48 procent. Premiärminister Theresa May var fast besluten att genomföra detta utträde och lämnade därför i slutet av mars 2017 in en ansökan om “skilsmässa.”

Därefter behövde den brittiska regeringen dels förhandla om ett utträdesavtal med EU, dels förhandla internt med landets opposition om samma avtal. Det tog två och ett halvt år, en ny premiärminister (Boris Johnson) och ett nyval innan ett utträdesavtal fick grönt ljus från det brittiska parlamentet i januari 2020.
Formellt lämnade Storbritannien EU den 31 januari 2020 – men det mesta fortsätter som förut, åtminstone fram till 1 januari 2021. Ett övergångsavtal borgar för detta. En stor skillnad är dock att Storbritannien under övergångsåret inte längre deltar i några EU-överläggningar eller EU-beslut.

Utträdet i praktiken (troligen 1 januari 2021) innebär sedan för vanliga medborgare att britter inte längre fritt kan bosätta sig, arbeta, pensionera sig eller studera i andra EU-länder. EU-medborgare förlorar samtidigt sitt automatiska tillträde till Storbritannien.
I utträdesavtalet finns dock rättigheten framförhandlad för britter bosatta i EU och européer bosatta i Storbritannien att få stanna på ungefär samma villkor. För EU-medborgare i Storbritannien har det medfört nya tillståndsprocedurer med krav på dokumentation eftersom landet aldrig registrerat EU-medborgare som flyttat in.

Ovissheten om vad som väntar har inte minst varit ett stort bekymmer för näringslivet. Tills vidare har alla företag kunnat bedriva verksamhet i valfritt EU-land på samma villkor som i sitt hemland, precis som de kunnat handla över gränserna utan hinder eller kontroller. Dessa rättigheter försvinner och hur det ska se ut i framtiden avgörs inte förrän EU och Storbritannien förhandlat fram nästa avtal, ett avtal om framtida relationer.

Utbytet mellan yrkesgrupper i olika EU-länder försvinner också, t ex mellan forskare, studenter, poliser, räddningstjänst, läkare, idrottsmän, artister, muséer eller skolpersonal.

I storpolitiken kvarstår öppna frågor, t ex om hur Storbritannien kommer agera i utrikes- och säkerhetspolitiken framöver. I en tid där USA i fråga efter fråga övergett traditionen att agera gemensamt med Europa, är det stora frågetecknet var Storbritannien kommer välja att positionera sig.

Utträdesavtalet kallat Mayavtalet blev klart i december 2018, Johnson-avtalet i oktober 2019. Bägge innebär framförallt tre saker:

  1. att Storbritannien fullföljer de betalningar som man tidigare åtagit sig (en summa om cirka 39 miljarder pund totalt),
  2. att landet garanterar de EU-bor som bor och arbetar i Storbritannien att få stanna på liknande villkor (liksom att EU-länderna låter britter stanna) samt
  3. att parterna åtar sig att inte sätta upp en hård fysisk gräns på den irländska ön, mellan Nordirland och republiken Irland.
För den händelse det ändå blev nödvändigt med gränskontroller mellan de två delarna av den irländska ön (om det t ex skulle börja smugglas förbjudet gods till EU den här vägen), innehöll det första avtalet en försäkring (ofta kallat ”backstop”). Den gick ut på att hela Storbritannien då skulle åta sig att ingå i EUs tullunion till problemet var löst.

Många brexitanhängare avskydde paragrafen som de upplevde kan leda till en slags återanslutning i smyg av Storbritannien. EU-sidan var inte heller lycklig över denna lösning (som föreslogs av Theresa May) eftersom den i praktiken innebär att man överlåter skyddet av EUs yttre gränser på ett icke-medlemsland.
I Johnson-avtalet har “backstop” ersatts med att Nordirland permanent blir en del av EUs inre marknad och tullunion och då behövs ingen gräns mot EU-landet Irland. Samtidigt ska Nordirland kunna få bli en del av framtida handelsavtal med tredje land som Storbritannien förhandlar fram. Det gör det i så fall nödvändigt med gränskontroller mellan Nordirland och övriga Storbritannien.

Som en fjärde separat punkt har Storbritannien begärt en övergångsperiod då det mesta ska fortsätta som förut – närmare bestämt fram till den 31 december 2020. Det ska ge landet tid att sluta nya handels- och samarbetsavtal med både EU och med övriga omvärlden. Brexit gör nämligen att Storbritannien trillar ut alla handelsavtal som man är en automatisk del av som EU-medlem.

Under övergången lovar landet att följa EU:s regler och att betala en avgift för förvaltningen liksom medlemsländer gör. Men britter får inte att delta i EU:s beslutsfattande under övergången.
Övergångsperioden kan förlängas men bara en gång. Eftersom brexit har försenats från ursprungligt planerade dagen i mars 2019, är det troligt att övergångsperioden kommer att behöva förlängas.

Enligt artikel 50 kan parterna också dra upp ramar för ett framtida avtal när utträdesvillkoren är klara. Där har EU och Storbritannien formulerat ett ganska kort ”protokoll” som säger att parterna vill ha fortsatt nära relationer inom handel och ekonomi, försvar och säkerhet, kamp mot kriminalitet, miljö- och konsumentfrågor, osv.

Protokollet går inte mycket längre än så utan parterna har bara enats att starta förhandlingar om ett framtida avtal så snart båda sidor formellt godkänt utträdesavtalet.

EU har idag ett flertal olika lösningar för relationer med sina grannländer. Turkiet är t ex anslutet till EUs tullunion, Norge är anslutet till EUs inre marknad, Schweiz har tecknat ett hundratal sektorsavtal för att få tillträde till inre marknaden, Ukraina har ett handels- och samarbetsavtal. Slutligen finns möjligheten att nöja sig med ett handelsavtal, Kanada-lösningen.

Storbritannien har ännu inte meddelat EU vad man föredrar.

Alla val för med sig olika begränsningar men ett är gemensamt: Eftersom EU bestämmer reglerna för vad som får finnas på EUs marknad, så är ett grundläggande villkor alltid – även för handelsavtal – att Storbritannien blir tvungen att acceptera EUs regler för att kunna handla med sina grannar.

I den brittiska debatten har ett ”No Deal” diskuterats med stor hetta. Några har ansett att Storbritannien borde ha vägra utträdesavtal helt och hållet och lämnat utan någon uppgörelse. Andra tänkte sig ett annat slag av ”No Deal,” nämligen att Storbritannien efter utträdet inte skulle ha något framtida avtal med EU. Istället skulle man handla med omvärlden utifrån det ganska basala regler som finns i världshandelsavtalet WTO.

Hur detta fungerar i praktiken vet ingen, eftersom inget land prövat på det utan det vanliga är att länder kompletterar WTOs handelsregler med mer detaljerade uppgörelser på punkter som upplevs som särskilt viktiga.

DEN JURIDISKA RAMEN

EU-sidan har ett begränsat utrymme i förhandlingar med Storbritannien eftersom EU:s fördrag reglerar ganska noga relationer med tredje land. EU:s länder och institutioner är juridiskt bundna av fördraget. Skulle de ingå avtal som går utöver fördraget, skulle dessa kunna ogiltigförklaras av EU-domstole.

Att det finns en särskild paragraf för hur ett utträde ur EU ska gå till, beror på Storbritannien som insisterade på detta när Lissabonfördraget förhandlades fram under tidigt 2000-tal. Denna artikel 50 formulerades dessutom av en brittisk diplomat, John Kerr.

Där framgår att när ett land formellt har anmält sitt utträde, har parterna två år på sig att förhandla villkoren för det utträdet samt att dra upp ramar för framtida relationer.

När de två åren löpt ut upphör EUs fördrag automatiskt att gälla för det utträdande landet. Det betyder att den 29 mars 2019 skulle Storbritannien automatiskt ha slutat att vara ett EU-land.

Men det står också att artikel 50-processen kan förlängas om alla 28 länder är överens om detta men bara om det finns goda möjligheter för att förlängningen leder till ett slutgiltigt avtal. Premiärminister Theresa May begärde en förlängning i mars 2019 och fick på sig till 31 oktober 2019. Hennes efterträdare Boris Johnson begärde i oktober 2019 att få ytterligare tre månader och fick till den 31 januari 2020.

Brittiska regeringen begärde också – och fick – en övergångsperiod fram till den sista december 2020 när landets framtida relationer med EU ska förhandlas. Under övergångstiden fortsätter Storbritannien i praktiken att fungera som ett EU-land utom när det gäller förhandlingar och beslut – där får britterna inte längre delta.

SVENSK INSTÄLLNING

Den svenska regeringen har hela tiden beklagat det brittiska beslutet att lämna EU men har samtidigt framhållit att som ett icke-medlemsland, kan Storbritannien inte få behålla de fördelar som ett medlemsland har. Regeringen har varit bekymrad för de tiotusentals svenskar som bor i Storbritannien och har lovat bevilja de britter som bor i Sverige, rätten att få stanna.

Svenske statsministern Stefan Löfven har också varit orolig över att Storbritannien skulle kunna välja att bli ett låglöneland med dåliga arbetsvillkor och på det viset konkurrera med EU-ländernas näringsliv.

FORMALIA KRING BESLUTET

Rättslig grund för utträdet är alltså artikel 50 i fördraget.

Beslut om att godkänna ett utträdesavtal ska tas med kvalificerad majoritet i ministerrådet och ska sedan godkännas av en enkel majoritet i Europaparlamentet (inklusive de brittiska ledamöterna).

Motparten (Storbritannien) ska parallellt få utträdesavtalet godkänt enligt sina konstitutionella krav.

Utträdeslandet kan när som helst dra tillbaka artikel 50 innan de två åren löpt ut utan att behöva fråga EU-sidan om saken, om det finns en seriös vilja från landets sida att förbli medlem (till skillnad från om det vore ren förhandlingstaktik). Detta slog EU-domstolen fast i en dom i december 2018.

FLER FRÅGOR: