BREXIT

Den 29 mars 2019 löper tiden ut för Storbritanniens EU-medlemskap efter 46 år. Vad britterna vill göra sedan vet ingen ännu.  Men EU-sidans valmöjligheter i fallet begränsas av vad EUs fördrag säger om saken.

Storbritannien röstade för att lämna EU i en folkomröstning den 23 juni 2016 med siffrorna 52 mot 48 procent. Premiärminister Theresa May har varit fast besluten att genomföra detta utträde och lämnade därför i slutet av mars 2017 in en ansökan om saken.

Sedan dess har den brittiska regeringen dels förhandlat ett utträdesavtal med EU, dels diskuterat internt samt med landets opposition, om Storbritannien ska ha något framtida avtal med EU och hur det i så fall skulle se ut.

För vanliga medborgare betyder utträdet att britter inte längre fritt kan bosätta sig, arbeta, pensionera sig eller studera i andra EU-länder. EU-medborgare förlorar också sitt automatiska tillträde till Storbritannien.

I ett förslag till utträdesavtal finns dock rättigheten framförhandlad för de som redan är bosatta i något berört land, att få stanna kvar. Precis hur det ska gå till och vilka villkor som ställs på bevisning är oklart (Storbritannien har aldrig registrerat EU-medborgare som flyttat in).

För många yrkesgrupper ser ett utbyte ut att åtminstone för tillfället försvinna, som t ex mellan forskare, poliser, räddningstjänst, läkare, idrottsmän, artister, muséer eller skolpersonal.

Ovissheten är störst för näringslivet. Idag kan alla företag ha verksamhet i valfritt EU-land på samma villkor som i sitt hemland. Den rättigheten försvinner och hur det ska se ut i framtiden är inte klart.

För all export och import är det likaså okänt hur det blir med tullar, gränskontroller, ursprungsintyg för varor, produktgodkännande, försäljning av finansiella tjänster och så vidare.

Utträdesavtalet blev klart i december 2018 och innebär framförallt tre saker:

  1. att Storbritannien fullföljer de betalningar som man tidigare åtagit sig (en summa om cirka 39 miljarder pund),
  2. att landet garanterar de EU-bor som bor och arbetar i Storbritannien att få stanna på liknande villkor (liksom att EU-länderna låter britter stanna) samt
  3. att parterna åtar sig att inte sätta upp en hård fysisk gräns på den irländska ön, mellan Nordirland och republiken Irland.
För den händelse det ändå blir nödvändigt med gränskontroller mellan de två delarna av den irländska ön (om det t ex skulle börja spridas förbjudet gods i EU som kommit in den här vägen), innehåller avtalet en försäkring (ofta kallat ”backstop”). Den går ut på att under en period åtar sig Storbritannien att ingå i EUs tullunion till problemet är löst.

Många brexitanhängare avskyr paragrafen som de upplever kan leda till en slags återanslutning i smyg av Storbritannien. EU-sidan är inte heller lycklig över denna lösning (som föreslogs av Theresa May) eftersom den i praktiken leder till att man överlåter skydd av EUs yttre gränser på ett icke-medlemsland.

Som en fjärde separat punkt har Storbritannien begärt en övergångsperiod, närmare bestämt fram till den 31 december 2020, då det mesta ska fortsätta som förut. Det ska ge landet tid att sluta nya handels- och samarbetsavtal med omvärlden eftersom brexit leder till att Storbritannien trillar ut alla avtal man idag täcks av som EU-medlem.

Under övergången lovar landet att följa EU:s regler och betala en avgift för förvaltningen som medlemsländer gör men kommer inte att delta i EU:s beslutsfattande. Övergångsperioden kan förlängas men bara en gång.

Enligt artikel 50 kan parterna också dra upp ramar för ett framtida avtal när utträdesvillkoren är klara. Där har EU och Storbritannien formulerat ett ganska kort ”protokoll” som säger att parterna vill ha fortsatt nära relationer inom handel och ekonomi, försvar och säkerhet, kamp mot kriminalitet, miljö- och konsumentfrågor, osv.

Protokollet går inte mycket längre än så utan parterna har bara enats att starta förhandlingar om ett framtida avtal så snart båda sidor formellt godkänt utträdesavtalet.

EU har idag ett flertal olika lösningar för relationer med sina grannländer. Turkiet är t ex anslutet till EUs tullunion, Norge är anslutet till EUs inre marknad, Schweiz har tecknat ett hundratal sektorsavtal för att få tillträde till inre marknaden, Ukraina har ett handels- och samarbetsavtal. Slutligen finns möjligheten att nöja sig med ett handelsavtal, Kanada-lösningen.

Storbritannien har ännu inte bestämt sig för vad man föredrar.

Alla val för med sig olika begränsningar men ett är gemensamt: Eftersom EU bestämmer reglerna för vad som får finnas på EUs marknad, så är ett grundläggande villkor alltid – även för handelsavtal – att Storbritannien blir tvungen att acceptera EUs regler för att kunna handla med sina grannar.

I den brittiska debatten diskuteras ibland ”No Deal.” Några går ganska långt, säger att Storbritannien borde vägra utträdesavtal helt (och att betala utestående räkningar). Men som minimum brukar med ”No Deal” menas att Storbritannien efter utträdet inte skulle ha något framtida avtal med EU. Istället skulle man stanna vid att handla med omvärlden utifrån världshandelsavtalet WTO.

Hur detta fungerar i praktiken vet ingen, eftersom man inte har kunnat hitta något land i världen som idag handlar med sina grannar utan att komplettera WTOs mycket grundläggande handelsregler med mer detaljerade uppgörelser på punkter som upplevs som särskilt viktiga.

DEN JURIDISKA RAMEN

EU-sidan har ett begränsat utrymme i förhandlingar med Storbritannien eftersom EU:s fördrag reglerar ganska noga relationer med tredje land. EU:s länder och institutioner är juridiskt bundna av fördraget och eventuella avtal som de ingår skulle ogiltigförklaras i EU-domstolen om de gick utöver fördraget.

Att det finns en särskild paragraf för hur ett utträde ur EU ska regleras, är tack vare britterna som insisterade på detta när Lissabonfördraget förhandlades fram de första åren under 2000-talet. Artikel 50 formulerades dessutom av en brittisk diplomat, John Kerr.

Där framgår att när ett land formellt har anmält sitt utträde, har parterna två år på sig att förhandla villkoren för det utträdet samt att dra upp ramar för framtida relationer.

När de två åren löpt ut upphör EUs fördrag automatiskt att gälla för det utträdande landet. Det betyder att den 29 mars 2019 slutar Storbritannien automatiskt att vara ett EU-land.

Men det står också att artikel 50-processen kan förlängas om alla 28 länder är överens om detta. Det kan dock bara ske om det finns goda möjligheter för att förlängningen leder till ett slutgiltigt avtal.

SVENSK INSTÄLLNING

Den svenska regeringen har hela tiden beklagat det brittiska beslutet att lämna EU men har samtidigt framhållit att som ett icke-medlemsland, kan Storbritannien inte få behålla de fördelar som ett medlemsland har. Regeringen har varit bekymrad för de tiotusentals svenskar som bor i Storbritannien och har lovat bevilja de britter som bor i Sverige, rätten att få stanna.

Svenske statsministern Stefan Löfven har också varit orolig över att Storbritannien skulle kunna välja att bli ett låglöneland med dåliga arbetsvillkor och på det viset konkurrera med EU-ländernas näringsliv.

FORMALIA KRING BESLUTET

Rättslig grund för utträdet är alltså artikel 50 i fördraget.

Beslut om att godkänna ett utträdesavtal ska tas med kvalificerad majoritet i ministerrådet och ska sedan godkännas av en enkel majoritet i Europaparlamentet (inklusive de brittiska ledamöterna).

Motparten (Storbritannien) ska parallellt få utträdesavtalet godkänt enligt sina konstitutionella krav.

Utträdeslandet kan dra tillbaka artikel 50 innan de två åren löpt ut utan att behöva fråga EU-sidan om saken, om det finns en seriös vilja från landets sida att förbli medlem (till skillnad från om det vore ren förhandlingstaktik). Detta slog EU-domstolen fast i en dom i december 2018.

FLER FRÅGOR: