BREXIT

Efter 47 års medlemskap är Storbritannien inte längre ett EU-land men lämnar trots allt EU med det största avtal som någon part har med den Europeiska Unionen.

På julafton 2020 tog lättade förhandlare i hand på ett nytt handels- och samarbetsavtal mellan EU och den tidigare medlemmen Storbritannen.
Ett par veckor senare var rapporterna många om krångel vid gränserna, tomma butikshyllor och ruttnande fisk på kajen medan importörer och exportörer försökte lära sig hantera det nya förhållandet.

Det var på midsommar 2016 som väljarna i Storbritannien med siffrorna 52 procent mot 48 röstade för att lämna EU. Premiärminister David Cameron avgick raskt  och hans efterträdare, Theresa May, tog itu med att genomföra utträdet genom att i slutet av mars 2017 lämna in en ansökan om “skilsmässa.”
Det tog två och ett halvt år, ett brittiskt nyval och ännu en premiärminister (Boris Johnson) innan ett utträdesavtal till slut kunde godkännas av det brittiska parlamentet. Johnson hurrade över brexits inträdande den 31 januari 2020 – men lite återstod. Ett avtal om framtida relationer behövdes också, så under hela 2020 lät man allt fortsätta som förut medan parterna förhandlade vidare.

Handels- och samarbetsavtalet som förhandlingarna elva månader senare  utmynnade i, är det mest omfattande avtal EU har med någon annan.
Inget annat handelsavtal ger noll tullar och tariffer för alla varor.
Inget annat avtal går så långt på tjänster, fiske, upphandling eller polissamarbete.
Samtidigt är det förstås en försämring jämfört med innan – Storbritannien startade ju som full medlem men blir ett tredje land.

Storbritannien och EU-sidan har enats om att fortsätta handla med varandra utan tariffer eller kvoter. Kontroller vid gränserna blir ändå nödvändiga. Alla brittiska företag som för in något i EU ska tulldeklarera sin last. För alla europeiska företag som vill sälja till Storbritannien gäller detsamma.
EU kräver veterinärkontroller på alla färska livsmedel och levande djur för smitta och sjukdomar från dag ett. Storbritannien börjar kontrollera importen av detsamma från april 2021.
Brittiska exportörer måste kunna intyga att deras varor har en övervägande del brittiskt innehåll (sk ursprungsintyg) om de vill slippa tull in till EU. På samma sätt måste svenska exportörer till Storbritannien visa att deras produkter har EU-innehåll för att slippa brittisk tull.

Storbritannien har åtagit sig att vidmakthålla lika hög nivå på miljö, arbetstagarskydd, produktsäkerhet som förut och att inte fritt skattesubventionera näringslivet. Det innebär alltså ett löfte att parterna ska konkurrera på jämbördiga villkor. Skulle Storbritannien sänka kvaliteten eller skyddsnivån på produkter kan EU införa tullar, importförbud eller kvoter.

För vanliga medborgare betyder det att britter inte längre fritt kan bosätta sig, arbeta, pensionera sig eller studera i andra EU-länder. EU-medborgare förlorar samtidigt sitt automatiska tillträde till Storbritannien.
Turister får i fortsättningen vistas i tre månader på andra sidan gränsen utan visum. Den som ska arbeta måste dock ha arbetsvisum (här undantas några grupper, t ex en försäljare eller reparatör, osv).
I utträdesavtalet finns dock rättigheten framförhandlad för britter redan bosatta i EU och européer bosatta i Storbritannien att få stanna.

Den svåraste frågan var hur den brittiska provinsen Nordirland beläget på ön Irland, ska hanteras. En gränskontroll på ön mot EU-landet Irland ansågs omöjlig eftersom det skapade risk för att konflikt och våld blir vardag igen mellan befolkningsgrupperna här. Lösningen blev att gränsen mellan EU och icke-EU placerades i den irländska sjön med Nordirland på den europeiska sidan.
Detta skapar förstås praktiska bekymmer med krav på varukontroller mellan Storbritannien och Nordirland.

Handels- och samarbetsavtalet löser andra praktiska problem;  Energifrågor (kabel till Storbritannien), flygresor (trafikkontroll, landningsrättigheter) och fiske (delad förvaltning fram till 2026).
Tjänstehandeln ser ut som i de flesta andra handelsavtal vilket t ex innebär att det är fritt för telekomtjänster, företagstjänster, juridiska tjänster inklusive immaterialrätt.
Ett ovanligt inslag är att Storbritannien och EU tillåter varandra att fritt delta i offentlig upphandling från varandras myndigheter.

Det gör inte därför all tjänstehandel enkel. Rätten att överföra data mellan Sverige och Storbritannien försämras. Flera yrken kräver nu yrkesgodkännande i Storbritannien – man erkänner inte längre varandras kvalifikationer.
På finansiella tjänster – Storbritanniens största ekonomiska sektor – blir det slut med gränsöverskridande tjänster. Vill ett brittisk företag sälja finansiella tjänster till ett EU-land måste de alltså följa det andra landets nationella regler. Brittiska företag har inte längre det “pass” som gör det möjligt att sälja finansiella tjänster i hela EU.

Storbritannien har valt att fortsätta delta i EUs forskningsprogrammet (och betalar sin andel) men har tackat nej till studentutbytesprogrammet Erasmus som gör det enkelt för unga att läsa vid varandras universitet.
Brittisk och europeisk polis liksom domstolsväsende kan i fortsättningen dela uppgifter om kriminella och terrorister med varandra men utan direkt tillgång till de databaser som EU har.

I storpolitiken kvarstår frågan om samarbete i utrikes- och säkerhetspolitik. Här är det EU-sidan som gärna vill se Storbritannien som allierad men landets regering är avvaktande.

Utträdesavtalet blev klart i oktober 2019 och godkänt av parlamentet i januari 2020. Avtalet innebär framförallt tre saker:

  1. att Storbritannien fullföljde de betalningar som man åtagit sig att göra som EU-medlem (en summa om cirka 39 miljarder pund totalt),
  2. att landet garanterar de EU-bor som bor och arbetar i Storbritannien att få stanna på liknande villkor (liksom att EU-länderna låter britter stanna) samt
  3. att parterna åtar sig att inte sätta upp en hård fysisk gräns på den irländska ön, mellan Nordirland och republiken Irland.
I den första versionen av avtalet fanns ingen gräns på den irländska ön men däremot en “försäkring” som skulle falla ut ifall smuggling i stor skala av förbjudet gods in till EU uppstod här, (ofta kallat ”backstop”).Hela Storbritannien skulle i så fall inlemmas i EUs tullunion till problemet var löst.

Många brexitanhängare avskydde paragrafen som de upplevde kan leda till en slags återanslutning i smyg av Storbritannien. EU-sidan var inte heller glad över denna lösning (som föreslogs av Theresa May) eftersom den i praktiken innebär att man överlåter skyddet av EUs yttre gränser på ett icke-medlemsland.
I det slutgiltiga avtalet har “backstop” ersatts med att Nordirland permanent blir en del av EUs inre marknad och tullunion (men ändå kunna ta del av framtida handelsavtal med tredje land som Storbritannien förhandlar fram). Det gör det nödvändigt med gränskontroller mellan Nordirland och övriga Storbritannien vilket gjort många rasande på premiärminister Boris Johnson.

Storbritannien begärde en övergångsperiod efter sitt formella utträde – närmare bestämt fram till den 31 december 2020. Det var för att ge Storbritannien tid att förbereda sig och tid att sluta ett nytt  handels- och samarbetsavtal med både EU och avtal med övriga omvärlden. Storbritannien måste ju lämna alla handelsavtal som landet var del av  som EU-medlem.

Under övergången följde landet EU:s regler och betalade en avgift för förvaltningen liksom medlemsländer gör men fick inte att delta i EU:s beslutsfattande.
Storbritanniens regering valde att inte förlänga övergångstiden vilket hade varit möjligt.

Enligt artikel 50 om hur ett EU-land kan lämna Unionen  kan parterna dra upp ramar för ett framtida avtal så snart utträdesvillkoren är klara.

EU har ett flertal olika lösningar för relationer med sina grannländer. Turkiet är t ex anslutet till EUs tullunion, Norge är anslutet till EUs inre marknad, Schweiz har tecknat ett hundratal sektorsavtal för att få tillträde till EUs inre marknad på punkt efter punkt medan Ukraina har ett handels- och samarbetsavtal. Slutligen finns mer renodlade varuhandelsavtal, Kanada-lösningen.

Alla val för med sig olika begränsningar men ett är gemensamt: Eftersom EU bestämmer reglerna för vad som får finnas på EUs marknad, så är ett grundläggande villkor alltid – även för handelsavtal – att Storbritannien blir tvungen att acceptera EUs regler för att kunna handla med sina grannar.

I den brittiska debatten har ett ”No Deal” diskuterats med stor hetta. Några har ansett att Storbritannien borde ha vägra utträdesavtal och lämnat EU utan någon uppgörelse. Andra tänkte sig ett annat slag av ”No Deal,” nämligen att Storbritannien efter utträdet inte skulle ha något framtida avtal med EU. Istället skulle landet handla med omvärlden utifrån de ganska basala regler som finns i världshandelsavtalet WTO.

Hur detta skulle fungera i praktiken vet ingen eftersom inget land prövat på det. Länder kompletterar normalt WTOs handelsregler med mer detaljerade uppgörelser med sina grannar, på sådana punkter som upplevs som särskilt viktiga.

DEN JURIDISKA RAMEN

EU-sidan har haft ett begränsat utrymme i förhandlingar med Storbritannien eftersom EU:s fördrag reglerar relationer med tredje land i stor detalj. EU:s länder och institutioner är juridiskt bundna av fördraget. Skulle de ingå avtal som går utöver fördraget, skulle dessa kunna ogiltigförklaras av EU-domstolen.

Att det finns en särskild paragraf för hur ett utträde ur EU ska gå till, beror på att Storbritannien insisterade på detta när Lissabonfördraget förhandlades fram under tidigt 2000-tal. Denna artikel 50 formulerades dessutom av en brittisk diplomat, John Kerr.

Där framgår att när ett land formellt har anmält sitt utträde, har parterna två år på sig att förhandla villkoren för det utträdet samt att dra upp ramar för framtida relationer.

När de två åren löpt ut upphör EUs fördrag automatiskt att gälla för det utträdande landet. Det betyder att den 29 mars 2019 skulle Storbritannien automatiskt ha slutat att vara ett EU-land.

Men det står också att artikel 50-processen kan förlängas om alla 28 länder är överens om detta om det finns goda möjligheter för att förlängningen leder till ett slutgiltigt avtal. Premiärminister Theresa May begärde en förlängning i mars 2019 och fick på sig till 31 oktober 2019. Hennes efterträdare Boris Johnson begärde i oktober 2019 att få ytterligare tre månader och fick till den 31 januari 2020.

Brittiska regeringen begärde också – och fick – en övergångsperiod fram till den sista december 2020 när landets framtida relationer med EU ska förhandlas. Under övergångstiden fortsatte Storbritannien i praktiken att fungera som ett EU-land utom när det gäller EU-beslut – där fick britterna inte delta.

SVENSK INSTÄLLNING

Den svenska regeringen har hela tiden beklagat det brittiska beslutet att lämna EU men har samtidigt framhållit att som ett icke-medlemsland, kan Storbritannien inte få behålla de fördelar som ett medlemsland har. Regeringen har varit bekymrad för de tiotusentals svenskar som bor i Storbritannien och har beviljat de britter som bor i Sverige, rätten att få stanna.

Svenske statsministern Stefan Löfven har också varit orolig över att Storbritannien skulle kunna välja att bli ett låglöneland med dåliga arbetsvillkor och på det viset konkurrera med EU-ländernas näringsliv.

FORMALIA KRING BESLUTET

Rättslig grund för utträdet är alltså artikel 50 i fördraget.

Beslut om att godkänna ett utträdesavtal ska tas med kvalificerad majoritet i ministerrådet och ska sedan godkännas av en enkel majoritet i Europaparlamentet (inklusive de brittiska ledamöterna).

Motparten (Storbritannien) ska parallellt få utträdesavtalet godkänt enligt sina konstitutionella krav.

Utträdeslandet kan när som helst dra tillbaka artikel 50 innan de två åren löpt ut utan att behöva fråga EU-sidan om saken, om det finns en seriös vilja från landets sida att förbli medlem (till skillnad från om det vore ren förhandlingstaktik). Detta slog EU-domstolen fast i en dom i december 2018.

FLER FRÅGOR: