FÄLLOR ATT INTE GÅ I

Se upp med uttrycket “EU”

Många gånger får någon eller några heta ”EU” i massmediarapportering. Det blir nästan alltid blir fel. EU består nämligen av väldigt många aktörer som alla har olika åsikter.

Ett konkret exempel:

När en av de mäktigaste männen i EU-systemet – EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker – säger att han anser att en EU-armé borde sättas upp, så är det ändå inte försvarbart att rapportera att EU vill ha en armé.

EU skulle nämligen aldrig kunna sätta upp en armé utan att samtliga EU-länder först blivit eniga om det. Vilket är lite osannolikt med tanke på att EU har fem neutrala/alliansfria länder och resten är Natomedlemmar.

Det skulle inte bara kräva samtliga regeringars ja, men samtliga nationella parlaments också (34 stycken). I flera länder skulle det kräva att grundlagen skrivs om.
Faktiskt är det så otänkbart i dagsläget att Juncker, högste chef för den enda EU-institution som har ensamrätt att lägga fram lagförslag, bara håller tal om saken utan att formellt föreslå den.

Därför leder det tankarna fel, att byta ut Junckers namn med ordet ”EU.”

Varför spelar det roll?

Risken är stor att läsarna/tittarna/lyssnarna genom en slarvig satt rubrik får helt felaktiga uppfattningar, i det här fallet att resten av Europa skulle vara på väg att sätta upp en EU-armé. Läsarna/lyssnarna ges förstås heller aldrig chansen att lära sig förstå hur besluten tas i EU om media rapporterar så slarvigt.

Var noga med uttrycket ”EU har bestämt”

Innan EU faktiskt har bestämt något, ska ett förslag gå genom en lång process där många aktörer är inblandade.

Om EU-kommissionen bestämt sig för att föreslå en 16-årsgräns för sociala medier, så betyder det inte att ”EU har bestämt.” Kommissionen har bara lagt ett förslag som nu går till de två lagstiftande institutionerna rådet och parlamentet för att förhandlas.

Inget EU-förslag har någonsin gått igenom den långa processen och kommit ut oförändrat. (Exemplet ovan handlade för övrigt om föräldrars samtycke för barn att öppna konto på sociala medier där sociala medier själva redan satt en åldersgräns).

Läs mer hos Dagens Media >>

Om Europaparlamentet röstar igenom att minst 40 procent av bolagsstyrelser borde bestå av kvinnor så betyder det inte heller att ”EU har bestämt”.

Ibland är det en resolution som parlamentet tar – vilket inte är mer än en rekommendation från parlamentarikernas sida. Ibland är det faktiskt EU-parlamentets slutgiltiga ställning till ett förslag – men ”bestämt” blir det i alla fall inte förrän bägge lagstiftare sagt sitt. (I fallet bolagsstyrelser sa EU-regeringarna i ministerrådet blankt nej.)

Läs mer hos Sveriges Radio >>

Om EUs finansministrar bestämmer att Grekland ska ställas under obarmhärtiga motkrav för att i en kris få låna till sin överlevnad, så tror man kanske att uttrycket  ”EU har bestämt” borde bli rätt.

Men nej.

EU-fördraget förbjuder nödlån till ett euroland som misskött sig. Lånen till Grekland under finanskrisen kom istället från enskilda euroländer som fruktade att annars bli neddragna i en djupare kris. Lånen de gav var bilaterala, från land til land. Hanteringen – hårdhänt eller fullt rättvis? – var det därför Berlin, Haag och Helsingfors som stod för.

Varför spelar det roll?

Om våra läsare/lyssnare inte vet vem som faktiskt har beslutat något, så vet man inte heller vem som ska ställas till svars för beslutet eller vem man ska pressa för att ändra det. (När det gäller euron pågår just nu en viktig debatt om EU borde kunna ge nödlån – hur ska svenska  läsare kunna delta, som tror sig veta att EU i flera år har gett nödlån till Grekland?)

Löfven-testen på tokiga EU-förbud

Många av de galnaste EU-historierna är tyvärr mest galna historier. Julmust, lakritspipor, rosa flamingos – nej, de var aldrig hotade.

Kolla alltid ett varv till vad som faktiskt står i den aktuella lagtexten. Är kanske detta som upprör så mycket, fortfarande bara ett förslag? Alla EU-beslut vandrar en lång process där det ingår konsultationer med ett brett urval av samhällets grupperingar liksom politiska debatter följda av omröstningar med minst ett par tusen politiker från 27 länder inblandade på något hörn.

Tokiga infall överlever sällan alla stationer innan beslutet fattas. Mest av allt riskerar det slutliga beslutet att bli urvattnat i denna kompromissapparat som EU-systemet utgör.

Gör därför gärna Löfven-testen på nyheten:

Om påståendet till exempel är: ”EU förbjuder julmust,” byt ut EU mot Löfven. Rubriken vi får blir då: ”Löfven förbjuder julmust.”

Om det låter galet, ta det som en varningssignal, historien bör kollas noga innan den skickas vidare.

Varför det spelar roll?

Rader av tokiga historier gör att svenska läsare/tittare till slut sitter med en samlad bild av att EU skulle vara förmöget vilka tokerier som helst, utan några spärrar. Förtroendet för EU-samarbetet urholkas lite i taget, inte på grundval av faktiskt missförhållanden utan på grund av missuppfattningar. Det gör det omöjligt för oss att delta på ett vettigt sätt i viktiga debatter om EU och Europa.

Varning för engelsktalande massmedia

Antalet felaktiga EU-historier som kommit ur anglosaxiska media är förvånande högt och då framförallt de brittiska. Detta är lite besvärligt just för svensk journalistik eftersom engelska är det språk som de flesta av oss läser.

I Storbritannien har EU länge betraktats som ett byråkratiskt monster kapabelt till vad som helst. Det har gjort det lätt för lobbyister att sälja in upprörande ”nyheter” till brittiska journalister. Brittiska redaktioner älskar dessa historier eftersom det passar väl in i det inrikespolitiskt brittiska narrativet. Svenska redaktioner tenderar som regel att lita på brittiska massmedia och plockar upp ”nyheten.”

Och så får vi historier om att EU vill förbjuda ugnsvantar eller dammsugare med bra sug (lanserad för övrigt, av en brittisk dammsugartillverkare vars apparater inte höll måttet för energisnålhet. Han har sedan dess flyttat sin tillverkning till Singapore.)

Läs mer hos Daily Telegraph >>

Varför det spelar roll?

Medborgare som lever i tron att nyckfulla, tokiga beslut kan drabba dem när som helst blir antagligen inte aktiva samhällsmedborgare som utnyttjar de många chanser som trots allt finns, att invända mot förslag innan de beslutats. Dessutom slår felaktiga rykten hårt mot småföretag som dras in i en snurr av missuppfattningar och får svårt att fatta affärsbeslut i en förutsägbar omgivning.

Lita inte blint på svenska källor

Alla svenska journalister utgår i jobbet automatiskt från att personer som de talar med, har ett egetintresse. Därför för de aldrig vidare ett påstående utan att kolla vad motparten tycker om samma sak. Det är en bra regel.

När det handlar om EU faller tyvärr den automatiken bort. Om en svensk minister, tjänsteman eller företagare berättar om ett EU-ärende, återrapporteras detta som om det bara fanns ett enda sätt att se på saken. Men svenska källor har också alltid ett egetintresse som de försvarar. Det kan gälla regeringen, en viss myndighet (rädd att förlora handlingsutrymme) eller företag.

Vi kan alla känna sympati med dessa svenska intressen men de ska naturligtvis inte mörkas för våra läsare och tittare.

Bland de mer märkliga resultat av denna hållning var när EU diskuterade att reglera tobaksförsäljning för att skydda konsumenter, särskilt barn. Godissmak i snuset riskerade förbjudas, cancervarningar på cigarettpaketen bli större. Handelsministern hotade då (på skoj, får man tro) att öppna ”ett fullskaligt krig” med EU. Hälsoministern hävdade att stora cancervarningar på cigarettpaket bröt mot grundlagen. Inga svenska journalister ifrågasatte dessa märkliga påståenden utan de sändes vidare utan motfrågor till tittar och läsare.

Ministrarna agerade möjligen för att rädda Swedish Match’s intressen och svenska jobb. Det har de all rätt till men de ska förstås då berätta detta istället för att skaffa sig enkla popularitetspoäng genom att angripa ett samarbete som vi är medlemmar av.

Läs mer på SVT >>

Varför det spelar roll?

Om vi låter svenska företrädare utifrån dolda intressen diktera vår bild av EU-samarbetet kan de använda den sneda bild vi luras på, emot oss. När statsminister Fredrik Reinfeldt försämrade offentlighetsprincipen 2013 (regeringen fick obesedd rätt att hemligstämpla allt som kom från utlandet), hänvisade han till att EU-medlemskapet krävde det av oss. Det var inte sant men stämde så väl med den bild av EU som råder i Sverige och blev därigenom så övertygande att det tystade alla protester i riksdagen och utanför.