I september 2015 enades EU-ländernas inrikesministrar i ett majoritetsbeslut att fördela flyktingarna mellan sig. Ungern och Polen vägrade följa det beslutet vilket så småningom skulle få dem dömda i EU-domstolen.
Gradvis skiftade den välkomnande inställningen i Europa. Vintern 2015 började det ena EU-landet efter det andra att återupprätta gränskontroller mellan varandra för att stoppa fortsatt inströmning. Det var därmed Schengenreglerna som föll samman.
Så småningom började EU-länderna ändra i sitt nationella asylmottagande för att inte verka alltför lockande för flyktingar vilket ledde till flera nya affärer i EU-domstolen där länder gått för hårt fram.
Vad som framförallt bromsade den stora flyktingströmmen var en överenskommelse som EU gjorde med Turkiet våren 2016, ett land de flesta flyktingar just då passerade på väg in i EU.
Turkiet åtog sig att stoppa resorna in till EU och fick i utbyte motsvarande 6 miljarder euro till gränsbevakning samt flyktingmottagande. Den överenskommelsen är fortfarande i kraft 2021.
När vägen via Turkiet stoppats till började migranterna komma över Medelhavet framförallt från Libyen vilket är en extremt farlig väg där många migranter förlorat livet. Även den vägen har EU-länderna försökt täppa till på olika sätt, bland annat genom avtal med utvandrarländerna. Än så länge har det inte haft den effekt som EU-länderna önskar.
EU-länderna har samtidigt fortsatt att diskutera en reform av flyktingpolitiken utifrån en rad förslag från EU-kommissionen 2016. Länderna kunde utan större problem enas om en rad förslag som handlade om att strama upp gränserna och att avvisa oönskade migranter. Frontex blev en europeisk gränsstyrka som sätts in för att hålla gränserna. Gränskontrollerna hårdnade för både in- och utresor.
Men på en avgörande punkt strandade man. Det rörde bördefördelning – alltså, vem som ska ta flyktingarna. Eller mer formellt; förslaget att ändra Dublinförordningen så att hela bördan inte faller på de EU-länder som geografiskt befinner sig i första ledet.
Ursprungligen var idén att om ett EU-land vid någon tidpunkt skulle få en väldigt hög inströmning av flyktingar så skulle en automatisk omfördelning genomföras (baserat på länders folkmängd och BNP bl a). Ett land som nekade att ta emot skulle få betala i nivån 2,5 miljoner kronor per flykting. Men fyra östländer (Ungern, Polen, Slovakien och Tjeckien) vägrade att alls höra talas om detta.
I september 2020 la nästa EU-kommission där den ansvariga för migration var svenska Ylva Johansson, en rad nya förslag. Precis som tidigare gick förslagen dels ut på att hindra flyktingar att komma in över EUs gränser, dels på att upprepa tidigare försök att få utvandrarländernas hjälp med att bromsa flyktingströmmar.
På den allra svåraste frågan – den om fördelning – är det nya förslaget att låta flyktingvägrande länder slippa helt om de istället bidrar på annat sätt, t ex med att låna ut gränsvakter eller åtar sig att flyga hem människor som nekats att stanna.
Inte heller detta paket av förslag togs emot med entusiasm men det förhandlas under 2021 i ministerrådet och parlamentet.