MIGRATIONEN

EUs migrationspolitik smulades sönder av en flyktingvåg hösten 2015 och har inte hämtat sig sedan dess. Framför allt förblir den svåraste frågan olöst – vem som ska ta emot flyktingarna.

När en stor flyktingvåg via Grekland och Balkan nådde norra Europa hösten 2015, föll EU:s nogsamt uppbyggda flyktingpolitik ihop som en sufflé.

Först att braka samman var Dublinreglerna, som i princip säger att en flykting ska stanna i första ankomstland. Sensommaren 2015 tog i ett första skede alla västländer emot de många flyktingar som kom medan Ungern däremot satte upp taggtrådsstängsel.

I september det året enades EU-ländernas inrikesministrar i ett majoritetsbeslut att fördela flyktingarna mellan sig. Ungern och Polen vägrade dock ta någon alls vilket så småningom skulle föra dem till EU-domstolen.

Men gradvis skiftade den allmänna inställningen i Europa och vintern 2015 började det ena EU-landet efter det andra att återupprätta gränskontroller mellan varandra. Det var därmed Schengenreglerna som föll samman.

Så småningom började EU-länderna ändra i sitt nationella asylmottagande för att inte verka alltför lockande för flyktingar. Frågan är hur mycket EU:s mottaganderegler därmed överskrids, till exempel vad gäller familjeåterförening.

Parallellt med att hantera så gott man kunde det praktiska mottagandet, har EU-länderna diskuterat en större asylreform som bättre kunde passa det nya läget, i form av en rad förslag från EU-kommissionen från 2016. Länderna är överens om de flesta men på en avgörande punkt har förhandlingarna helt strandat.

Det rör bördefördelning,  ett förslag att ändra Dublinförordningen så att hela bördan inte faller på de länder som geografiskt befinner sig i första ledet. Tanken är att om ett EU-land vid någon tidpunkt skulle få en väldigt hög inströmning av flyktingar så skulle en automatisk omfördelning genomföras (baserat på var och ens BNP bl a). Ett land som nekade att ta emot, skulle få betala (2,5 miljoner kronor per flykting).

Fyra östländer (Ungern, Polen, Slovakien och Tjeckien) har dock vägrat att ta någon del av gemensamt flyktingansvar så dessa förslag är fortfarande våren 2019 blockerade.

European Asylum Support Office (EASO) har interaktiva kartor som visar migrationstrender.

ATT AKTIVT MOTARBETA MIGRATION

Till skillnad från den omstridda frågan om bördefördelning, har EU-länderna varit fullständigt överens om åtgärder som kan bromsa antalet flyktingar som når Europa.

Våren 2016 gjorde man en överenskommelse med Turkiet om att stoppa vägen till Grekland i utbyte för bland annat 6 miljarder euro i stöd.

Italien, vars inflöde av båtflyktingar växte efter Turkietavtalet inledde ett samarbete med libyska partners för att mer eller mindre med våld stoppa båtar. Spanien blev då nästa resmål och har för sin del en ekonomisk uppgörelse med Marocko om att bromsa människor från att ta sig över vattnet.

EU försöker nå överenskommelser liknande Turkietavtalet med andra transitländer, framförallt Libyen men också med Egypten. EU har klara eller nästan klara avtal med t ex Nigeria, Niger, Kenya, Mali, och södra Sudan. Uppgörelserna är tänkta leda till att dessa länder ska bromsa utvandring och människosmuggling. I utbyte ska EU ge finansiellt och tekniskt stöd till utveckling, utbildning och jobbskapande för att minska ungdomars skäl att vilja flytta. En särskild Afrikafond har satts upp med tills vidare cirka 3,5 miljarder euro i kapital, för att bidra.

2016 beslöt EU att ge gränsbyrån Frontex vassare tänder. Den har sedan tidigt 2000-tal med hjälp av inlånad personal från medlemsländerna, arbetat med att analysera problemområden, att motarbeta människosmuggling och att utgöra gränsvakter på Medelhavet.

EU:s ”nya” gränsmyndighet fick nu dels uppgiften att organisera återsändande av dem som inte får stanna men också uppgiften att utvärdera hur EU-länderna lyckas med att skydda den yttre gränsen och kan i vissa fall gå in, om det inte fungerar. Myndigheten förväntas tilldelas 10 000 extra gränsvakter våren 2019.

BESLUTSPROCESSEN

Asyl- och migrationsfrågor beslutas i EU genom den ordinarie proceduren vilket innebär att EU-kommissionen lägger förslag som sedan tas av bägge lagstiftare, med kvalificerad majoritet i ministerrådet och med enkel majoritet i Europaparlamentet.