MIGRATIONEN

EUs migrationspolitik smulades sönder av en flyktingvåg hösten 2015 och har inte hämtat sig sedan dess. Framför allt förblir den svåraste frågan olöst – vem som ska ta emot flyktingarna.

När en stor flyktingvåg via Grekland och Balkan nådde norra Europa hösten 2015 föll EU:s nogsamt uppbyggda flyktingpolitik ihop som en sufflé.

Först att braka samman var Dublinreglerna, där huvudregeln är att en flykting ska stanna och söka asyl i det första säkra land hen når. Under den första vågen av flyktingar sensommaren 2015 tog istället alla EU-länder huller om buller emot de många flyktingar som kom – utom Ungern som satte upp taggtrådsstängsel och vägrade behandla några asylanökningar.

I september 2015 enades EU-ländernas inrikesministrar i ett majoritetsbeslut att fördela flyktingarna mellan sig. Ungern och Polen vägrade följa det beslutet vilket så småningom skulle få dem dömda i EU-domstolen.

Gradvis skiftade den välkomnande inställningen i Europa. Vintern 2015 började det ena EU-landet efter det andra att återupprätta gränskontroller mellan varandra för att stoppa fortsatt inströmning. Det var därmed Schengenreglerna som föll samman.
Så småningom började EU-länderna ändra i sitt nationella asylmottagande för att inte verka alltför lockande för flyktingar vilket ledde till flera nya affärer i EU-domstolen där länder gått för hårt fram.

Vad som framförallt bromsade den stora flyktingströmmen var en överenskommelse som EU gjorde med Turkiet våren 2016, ett land de flesta flyktingar just då passerade på väg in i EU.
Turkiet åtog sig att stoppa resorna in till EU och fick i utbyte motsvarande 6 miljarder euro till gränsbevakning samt  flyktingmottagande. Den överenskommelsen är fortfarande i kraft 2021.

När vägen via Turkiet stoppats till började migranterna komma över Medelhavet framförallt från Libyen vilket är en extremt farlig väg där många migranter förlorat livet. Även den vägen har EU-länderna försökt täppa till på olika sätt, bland annat genom avtal med utvandrarländerna.
Än så länge har det inte haft den effekt som EU-länderna önskar.

EU-länderna har samtidigt fortsatt att diskutera en reform av flyktingpolitiken utifrån en rad förslag från EU-kommissionen 2016.
Länderna kunde utan större problem enas om en rad förslag som handlade om att strama upp gränserna och att avvisa oönskade migranter. Frontex blev en europeisk gränsstyrka som sätts in för att hålla gränserna. Gränskontrollerna hårdnade för både in- och utresor.

Men på en avgörande punkt strandade man. Det rörde bördefördelning – alltså, vem som ska ta flyktingarna. Eller mer formellt; förslaget att ändra Dublinförordningen så att hela bördan inte faller på de EU-länder som geografiskt befinner sig i första ledet.

Ursprungligen var idén att om ett EU-land vid någon tidpunkt skulle få en väldigt hög inströmning av flyktingar så skulle en automatisk omfördelning genomföras (baserat på länders folkmängd och BNP bl a). Ett land som nekade att ta emot skulle få betala i nivån 2,5 miljoner kronor per flykting. Men fyra östländer (Ungern, Polen, Slovakien och Tjeckien) vägrade att alls höra talas om detta.

I september 2020 la nästa EU-kommission där den ansvariga för migration var svenska Ylva Johansson, en rad nya förslag. Precis som tidigare gick förslagen dels ut på att hindra flyktingar att komma in över EUs gränser, dels på att upprepa tidigare försök att få utvandrarländernas hjälp med att bromsa flyktingströmmar.
På den allra svåraste frågan – den om fördelning – är det nya förslaget att låta flyktingvägrande länder slippa helt om de istället bidrar på annat sätt, t ex med att låna ut gränsvakter eller åtar sig att flyga hem människor som nekats att stanna.
Inte heller detta paket av förslag togs emot med entusiasm men det förhandlas under 2021 i ministerrådet och parlamentet.

European Asylum Support Office (EASO) har interaktiva kartor som visar migrationstrender.

DUBLINREGLERNA

= en flykting ska stanna i första ankomstland

6

miljarder euro fick Turkiet för att stoppa flyktvägen till Grekland

ATT AKTIVT MOTARBETA MIGRATION

Till skillnad från den omstridda frågan om bördefördelning, har EU-länderna varit fullständigt överens om åtgärder som kan bromsa antalet flyktingar som når Europa.

Våren 2016 gjorde man en överenskommelse med Turkiet om att stoppa vägen till Grekland i utbyte för bland annat 6 miljarder euro i stöd.

Italien, vars inflöde av båtflyktingar växte efter Turkietavtalet inledde ett samarbete med libyska partners för att mer eller mindre med våld stoppa båtar. Spanien blev då nästa resmål och har för sin del en ekonomisk uppgörelse med Marocko om att bromsa människor från att ta sig över vattnet.

EU försöker nå överenskommelser liknande Turkietavtalet med andra transitländer, framförallt Libyen men också med Egypten. EU har klara eller nästan klara avtal med t ex Nigeria, Niger, Kenya, Mali, och södra Sudan. Uppgörelserna är tänkta leda till att dessa länder ska bromsa utvandring och människosmuggling. I utbyte ska EU ge finansiellt och tekniskt stöd till utveckling, utbildning och jobbskapande för att minska ungdomars skäl att vilja flytta. En särskild Afrikafond har satts upp med tills vidare cirka 3,5 miljarder euro i kapital, för att bidra.

2016 beslöt EU att ge gränsbyrån Frontex vassare tänder. Den har sedan tidigt 2000-tal med hjälp av inlånad personal från medlemsländerna, arbetat med att analysera problemområden, att motarbeta människosmuggling och att utgöra gränsvakter på Medelhavet.

EU:s ”nya” gränsmyndighet fick nu 10 000 fler anställda och fler uppgifter, bland annat att organisera återsändande av dem som inte får stanna men också uppgiften att utvärdera hur EU-länderna lyckas med att skydda den yttre gränsen. Frontex kan på begäran av ett land, gå in och bidra till gränsarbetet om ett land inte klarar uppgiften vilket skett t ex i Grekland.

I 2020 års förslag till migrationspakt finns ett samlat grepp med både lagförslag, rekommendationer och åtaganden om nya insatser.

BESLUTSPROCESSEN

Asyl- och migrationsfrågor beslutas i EU genom den ordinarie proceduren vilket innebär att EU-kommissionen lägger förslag som sedan tas av bägge lagstiftare, med kvalificerad majoritet i ministerrådet och med enkel majoritet i Europaparlamentet.

Detta gäller det nya förslaget till Dublinförordning (som för övrigt svenske moderaten Tomas Tobé  är rapportör för i Europaparlamentet), förslaget att dela på flyktingar vid en krissituation och förslaget att screena tredjelandsmedborgare utan visum vid EUs gränser.

MIGRATIONEN I LAGSTIFTNINGEN

När EU tog bort gränskontrollerna mellan sina medlemsländer, stod det klart att man också måste ha en gemensam politik för den yttre gränsen, däribland en migrationspolitik. Eftersom migration länge varit en politiskt mycket känslig fråga, har den utvecklats steg för steg.

I botten ligger FNs Genève-konvention som alla EU-länder anslutit sig till och som i princip säger att den som är förföljd i sitt hemland ska beviljas asyl.

Till detta fogade EU regler för hur ett mottagande måste se ut för den som väntar på besked om asyl – regler för boende, läkarvård, skolgång för barn, rätt att överklaga avslag, osv.

2001 tog EU regler som la ett ekonomiskt ansvar på flygbolag, tåg eller färjor som tog med människor utan visum eller uppehållstillstånd – flyktingar – till ett EU-land. Detta beslut ledde snabbt till att båtresorna över Medelhavet blev den vanligaste resvägen in. Medelhavsländerna Spanien och Italien – så småningom även Grekland – fick därigenom stora mängder flyktingar.

Många av de nyanlända ville inte stanna i Sydeuropa utan tog sig norrut. Det finns dock ett hinder för detta. Genom Dublinkonventionen hade EU-länderna enats om att en flykting måste söka asyl i det första EU-land hen nådde fram till. Vissa undantag är möjliga (särskilda skäl, familj på plats i land nr 2) men i princip skulle en flykting kunna skickas tillbaka till första ankomstland.

Det har skapat en hel del spänningar mellan EU-länder att ovälkomna flyktingar ska skeppas tillbaka.

SVENSK INSTÄLLNING

Sverige har länge hört till de EU-länder som tar emot flest flyktingar per capita bland EU-länderna. Men i november 2015 stängde den svenska regeringen gränsen mot Danmark och krävde att övriga EU-länder skulle ta sin andel.

Därefter har svenska regler och praxis för flyktinginvandring skärpts.

Sverige fortsätter att driva frågan om bördefördelning i EU, ett förslag som dock än så länge blockeras av en grupp östeuropeiska länder.