En europeisk räddningstjänst

Sommaren och hösten 2017 drog skogsbränder och stormar över hela södra Europa och in över de brittiska öarna. Minst 200 människor dog. En mörknande himmel kunde ses ända borta på den svenska västkusten.

Italien som brukar skicka undsättning till grannländerna när sommarens skogsbränder tar fart, kämpade i juli med egna bränder på 900 platser samtidigt.

Många drog slutsatsen att extremvädret bara var början av vad klimatförändringarna kan komma att föra med sig. På ett möte i Bryssel uppmanade inrikesminstrarna därför EU-kommissionen att komma med ett förslag om förstärkt europeiskt samarbete för räddningstjänster.

EU-länderna har sedan 2001 haft ett frivilligt samarbete mellan nationella räddningstjänster, en civilskyddsmekanism. I början var det mest ett telefonnummer att ringa. Det gick till ett center som slog larm till övriga EU-länders räddningstjänster för att få reda på deras möjligheter att hjälpa till – så att det drabbade landet kunde koncentrera sig på akuta insatser.

Med tiden har centret förstärkts betydligt. En frivillig ”pool” finns med resurser från deltagande länder som är villiga att låna ut. EU-satelliten Copernicus har tillkommit som bidrar med värdefull spaning i akuta situationer. Samarbetet har utökats till länder utanför EU (Island, Norge, Nordmakedonien, Montenegro och Turkiet ingår).

Den enskilt största insatsen som gjorts sedan 2001 var under skogsbränderna i Sverige sommaren 2018 när sju flygplan, sex helikoptrar, 67 brandbilar och 360 brandmän från sju länder samt 40 satellitbilder från Copernicus, bidrog till släckningsarbetet.

DET NYA FÖRSLAGET

EU-kommissionens förslag att förstärka samarbetet genom att bygga upp ett ”rescEU,” går bland annat ut på att förstärka den frivilliga poolen av resurser genom att gemensamt köpa in utrustning av framförallt fyra slag:

  • brandflyg
  • pumpar (för översvämning)
  • eftersökskapacitet
  • mobila sjukvårdsenheter

De skulle stationeras i ett medlemsland.

EU föreslås ta 75 procent av kostnaderna vid varje utryckning (idag betalar mottagande land huvudparten) och även att finansiera till 75 procent om ett land köper in ny utrustning som ställs till poolens förfogande.

Vidare åtar sig länderna att rapportera till EU-kommissionen vilken katastrofberedskap man har. Om ett land upprepat skulle begära hjälp för samma slag av naturkatastrof, kan förklaringen vara bristande nationell beredskap. Landet kan då nekas att i fortsättningen få assistans finansierad av EU.

SVENSK INSTÄLLNING

Regeringens faktapromemoria till EU-nämnden om förslaget var försiktigt välkomnande eftersom det handlade om ett förebyggande arbete (vilket på sikt kan minska behovet av akuta utryckningar). Regeringen framhöll ändå att Sverige måste försäkra sig att finansiering tas från andra delar av EU-budgeten, inte genom en ökning av EU-budgeten: ”Finansieringen bör ske genom omprioriteringar av medel inom taken satta av EU:s fleråriga budgetram.”

Den svenske inrikesministern Morgan Johansson var inledningsvis mer kritisk och sa i januari 2018 till Sveriges Radio om förslaget: ”Det blir för dyrt, och risken är att EU-länderna förlitar sig på hjälp från EU istället för att bygga upp egen räddningskapacitet.”

Men ett halvår senare, i juli 2018, sa han i SVT att: ”Jag skulle vilja ha en ordning där EU kan bygga upp en större kapacitet själva och där en del av den kapaciteten kan placeras i norra Europa. Vi skulle kunna dela på kostnaderna.”

FORMALIA KRING BESLUTET

Rättslig grund är artikel 196 i EUF-fördraget så ett beslut ska tas enligt det ordinarie förfarandet.

EUs regionkommitté ska lämna remiss.

För ett beslut krävs ett ja från både en kvalificerad majoritet i ministerrådet (16 av 28 länder) och en enkel majoritet i EU-parlamentet. Bägge institutioner har rätt att föreslå ändringar av förslaget.

Europaparlamentet och ministerrådet förhandlar därefter fram en gemensam version. Skulle de inte kunna enas, går frågan till förlikning. Misslyckas även det, dör förslaget.

VAD HÄNDER NU?

Kommissionens förslag från den 23 november 2017 förhandlades klart i EU-parlamentet den 31 maj 2018 och i ministerrådet den 25 juli 2018.

Förhandlare för de två lagstiftarna blev sedan överens den 19 december 2018. Det slutgiltiga beslutet (EU) 2019/420) antogs den 13 mars 2019 och de nya reglerna trädde i kraft en månad senare.

FLER FRÅGOR: