Vart femte år väljer EU-länderna ett nytt Europaparlament och den här gången sker detta den 26 maj 2019. I samma veva ska också flera av EU:s toppjobb besättas:
- Den inflytelserika EU-kommissionen ska ha en ny ordförande när luxemburgske Jean-Claude Junckers femåriga mandat löper ut den 31 oktober 2019.
- Hela EU-kommissionen med sina 28 kommissionärer ska förnyas i januari 2020.
- EU:s egen utrikesminister, italienska Federica Mogherini, ska också ersättas efter sina fem år på uppdraget.
- Europeiska centralbanken ECB har letts av italienske Mario Draghi sedan 2011 och avslutar sitt uppdrag den 31 oktober 2019.
- EU-toppmötets ”ständige sekreterare”, rådsordförande Donald Tusk, ska ersättas den 1 december 2019.
Länge har toppjobben i EU beslutats av EU-regeringarna. På toppmöten har stats- och regeringscheferna diskuterat namn och försökt vikta posterna för bästa balans. Om kommissionsordförande senast var en borgerlig politiker från norra Europa, kan det vara tid för en socialist från Sydeuropa. Om de stora länderna haft uppdraget, kan det vara ett litet lands tur att få chansen. De ”nya” EU-länderna i Öst- och centraleuropa måste få sitt och slutligen är det inte längre politiskt möjligt att ge alla toppjobb till män – en kvinna måste släppas in på något hörn.
Sist det begav sig, våren 2014, la sig Europaparlamentet i processen på ett nytt och något ovälkommet sätt. Parlamentet ska alltid ge sitt godkännande till en ny EU-kommissionsordförande sedan stats- och regeringscheferna träffat sitt val. Men 2014 krävde parlamentarikerna att den person som utsågs, måste representera den partigrupp som vunnit flest platser i valet till Europaparlamentet. Följ vår ”spitzenkandidat-process” eller, hotade de, nekar vi att godkänna alla förslag.
Parlamentet fick sin vilja igenom 2014. Jean-Claude Juncker blev EU-kommissionsordförande som kom från den borgerliga grupp som blivit störst i valet i maj 2014.
År 2019 ser det annorlunda ut igen. Sammanhållningen över partigruppsgränserna i parlamentet har spruckit och hotet som Europaparlamentet senast kunde hålla över stats- och regeringschefernas huvud, har vittrat sönder. Nu finns ett stort antal kandidater som parlamentariker kan tänka sig. Det öppnar för att stats- och regeringscheferna kan bortse från parlamentarikerna och trumfa igenom den person som de helst önskar.
En toppkandidat som är på tal är tyske europaparlamentarikern Manfred Weber, gruppledare i den borgerliga EPP-gruppen. Vad som talar emot honom är att han saknar all regeringserfarenhet. Sedan minst 15 år tillbaka har EU-kommissionen letts av en tidigare premiärminister och även dessförinnan var personen minst en tidigare tung minister i en nationell regering.
Socialisternas favorit är holländaren Frans Timmermans, vice ordförande i EU-kommissionen där han utmärkt sig genom att ta striden med Ungerns och Polens regeringar för överträdelser av rättsstaten och demokratin. Han är tidigare utrikesminister.
Från de liberala kommer flera namn men mest omtalad är danska Margrethe Vestager som gjort sig internationellt känd för sin tuffhet mot storbolagen som EU-kommissionär för konkurrensfrågor. Hon är tidigare ekonomi- och inrikesminister.
En joker i leken med goda chanser är fransmannen Michel Barnier, beundrad chefsförhandlare för Brexit, tidigare EU-kommissionär två gånger och tre gånger minister i franska regeringar. Han är borgerlig, dock med deklarerad politisk sympati för liberale presidenten Macron.
Ett par sittande premiärministrar på väg ut ur sin nationella politik figurerar också i spekulationerna – danske Lars Lökke Rasmussen och Nederländernas Mark Rutte (bägge borgerliga). De kan också bli aktuella för att ersätta toppmötets ordförande, polske Donald Tusk, som i höst avrundar fem år på posten.
Övriga toppjobb kommer att påverkas av vem som blir EU-kommissionsordförande. Om t ex franske Michel Barnier ror hem uppdraget, så kan Tyskland få in sin kandidat till ny ECB-chef, tyske centralbankschefen Jens Weidmann. ECB har haft en fransk, en holländsk och en italiensk chef så det kan vara Tysklands tur, även om Weidmann är en hök i ekonomiska frågor i en tid när den egenskapen inte är efterfrågad av övriga Europa.
Skulle tyske Manfred Weber få jobbet i kommissionen så kan Tyskland inte också få utse chef för ECB. Ja, faktiskt kan en holländare som ersättare för Donald Tusk på toppmötet leda till att det anses olämpligt med en tysk i ECB:s topp, så nära varandra politiskt och geografiskt ligger dessa båda länder.
I så fall kan näste ECB-chef högst troligt hämtas från Finland där Erkki Liikanen i så fall är en favorit. Han är tidigare finansminister, centralbankschef och EU-kommissionär för ekonomi.
Och om männen vinner de hetast eftertraktade toppjobben igen, så går utrikesministeruppdraget för tredje gången till en kvinna (tidigare är brittiskan Catherine Ashton och nu italienska Federica Mogherini). Kommissionsordförande var bägge gångerna borgerliga, utrikesministrarna har därför hittills hämtats från det socialistiska lägret.
Sedan ska de 28 ledamöter som tillsammans ska utgöra EU-kommissionen nomineras (en från varje EU-land), därefter godkännas först av EU-kommissionens nya ordförande och till slut av Europaparlamentet. I Sverige är det regeringen som avgör vilken svensk som föreslås.
Både Juncker och hans företrädare José Manuel Barroso försökte propsa på kvinnliga namn för att få en mer balanserad helhet men sittande Juncker-kommission har ändå bara nio kvinnliga kommissionärer mot 19 män och Barroso II bara åtta kvinnor.
Från Sverige har vi sänt Cecilia Malmström (lib) de senaste två gångerna och hon har haft viktiga portföljer; migration och utrikeshandel. Sedan Sverige gick med 1995 har vi bara sänt kvinnor (Anita Gradin och Margot Wallström 2 ggr). Ju mer meriterade personer som föreslås, ju bättre chans att vinna ett tungt ansvarsområde.
