I slutet av mars 2020 när Italien och Spanien kämpade mot vad som verkade vara en övermäktig fiende i covid19 utbrast ett mäktigt gräl mellan EU-ledarna. Det skedde över skärm, som snabbt blev brukligt under pandemin, men var inte mindre våldsamt för det.
På ena sidan stod en rasande italiensk premiärminister, Giuseppe Conte – stödd av minst nio länder med Spanien och Frankrike i första ledet. I andra ringhörnan befann sig paret Rutte (Mark) och Merkel (Angela), regeringschefer för respektive Nederländerna och Tyskland.
Grälet handlade om pengar för att klara krisen. De flesta länder hade valt att stänga ned hela samhället för att minska smittspridningen. Näringslivet stod i princip stilla överallt. En djup ekonomisk kris med konkurser och miljoner arbetslösa hotade.
”Ni kan ju alltid låna,” sa Merkel och Rutte.
Då klev de rakt in i en puttrande surdeg som skapat spänningar i EU sedan den globala finanskrisen åren 2008-2015. EU insisterade den gången, på tyskt krav, att den krisen bara kunde lösas genom åtstramningar. Grekland, Spanien och Portugal fick göra nedskärningar på skolor, A-kassor, äldreomsorg, sjukhus och allt de kunde hitta. Grekland fick sälja ut statliga bolag, hamnar och flygplatser.
Men i mars 2020 sa Sydeuropa samfällt nej till en upprepning av den behandlingen.
Lite överraskande fick Rutte och Merkel denna gång inte medhåll i sina hemländer för att tufft ha försvarat sina skattebetalares pengar. Det uppfattades som brist på medkänsla.
Merkel och Rutte fick också mothugg från ekonomer och från sitt eget näringsliv. EUs inre marknad, påpekade dessa, måste kickstartas samtidigt överallt för att kunna ta fart igen. Det vore dålig ekonomi för alla, om nio sydeuropeiska länder (20 procent av inre marknaden) tilläts kollapsa.
I mitten av maj bytte Tysklands förbundskansler Merkel oväntat fot och föreslog tillsammans med den franske presidenten Macron att EU gemensamt skulle låna upp till en ”återhämtningsfond” med investeringsbidrag.
Fram steg då ”Frugala Fyran,” Sverige, Nederländerna, Österrike och Danmark, en allians som brukar kämpa för så låg EU-avgift som möjligt. De sa nej till att borga för lån till andra länder… men de fick ge med sig.
Mitt i pandemisommaren 2020 nådde de 27 länderna en kompromiss, både om en ”återhämtningsfond” och om en sjuårig EU-budget.
Pengarna, avgjordes det, måste gå till investeringar (inte gamla skulder) och läggas till minst 30 procent på klimatinsatser, 20 procent på digitalt, mottagarländer måste göra strukturreformer och slutligen leva upp till EU-fördragets krav om att vara en rättsstat.
Överenskommelsen var radikal på flera sätt. I den förra krisen var gällande sanning i Europa att varje land måste klara sig själv. Den här gången delar alla på risken genom att ta lån tillsammans.
Också nytt var att EU tilläts låna till utgifter.*
En tredje överenskommelse gick i samma riktning: EU kan tillåtas ta upp nya avgifter för att betala av lånet (eller skatter, som kritikerna säger). En avgift på icke-återvunnen plast är redan beslutad och flera andra avgifter planerades, t ex en CO2-avgift på importvaror eller skatt på IT-jättar.
EU-länderna binder sig alltså vid varandra på ett helt nytt sätt som låntagare av ett gemensamt lån. Man planerar dessutom för hårdare samordnad krishantering nästa gång. I slutänden ser det ut som att ”mer EU” blir det kvarvarande resultatet av en kris som i starten splittrade EU-länderna så mycket.
*Fotnot: EU lånar egentligen redan men då små summor enbart i specifikt fastställda syften.
Fakta: MILJARDREGNET
- ECB (centralbanken) – 750 mdr euro – stödköp av obligationer
- ESM (euro-fond) – 240 mdr euro – nödlån till corona-utgifter
- EIB (EUs investeringsbank) – 60-200 mdr – företagslån
- NEXT GENERATION (EU-fond) – 750 mdr euro – hälften/hälften stöd och lån till investeringar i klimat, digitalt och beredskap
- SURE (EU-fond) – 100 mdr euro – lån till arbetsmarknadsstöd
- EU:s 7-årsbudget – 1 100 mdr euro
