För den amerikanske presidenten var det viktigt att den amerikanska ”Space Force” ser till att varken Kina eller Ryssland kan dominera rymden.
En hel del EU-länder var inne på samma linje när EU i början av 2000-talet för första gången diskuterade satsningar i rymden. Andra länder (t ex Storbritannien) ansåg att det var ett onödigt område för EU att ge sig in i eftersom USA redan var på banan.
Den första europeiska satelliten Galileo, sköts upp 2006. Sedan september 2018 har EU 26 satelliter uppe, fyra till är på gång.
Galileo och även jordobservationsprogrammet Copernicus bidrar numera med värdefull information som används av meteorologer, jordbrukare, polis och räddningspersonal, vägtrafikplanerare, flygkontroll, osv.
EU har numera ett europeiskt navigeringssystem (GNSS) – snart i var mans mobiltelefon – som ger mer exakta platsuppgifter än det amerikanska systemet GPS. Från april 2018 finns eCall i alla nya bilar i EU (kopplat till Galileo) så att blåljuspersonal snabbt kan hitta till en olycka.
EUs rymdverksamhet utförs till stora delar av ESA (European Space Agency) dit 22 av EUs medlemsländer är anslutna (övriga sju medlemsländer har ett samarbetsavtal) men anslutna är också två icke-EU-länder (Schweiz och Norge) samt Kanada i ett samarbetsavtal.
Vad som tog skruv när EU-länderna debatterade rymdsatsningar, var argumentet att europeisk industri måste ges chansen att utveckla ett viktigt, teknologiskt kunnande i rymdsektorn. Det är också vad EU-kommissionen underströk tydligast när man 2018 föreslog att samla spridda europeiska satsningar i ett sammanhållet och bättre finansierat europeiskt rymdprogram.