Rymden med plats för alla

President Trump överraskade alla när han i juni 2018 meddelade att nu skulle USA skaffa sig en ny militär gren, en ”Space Force.”
EU planerar också en rymdstyrka men den är framförallt tänkt för civila ändamål, inte militära.

Den amerikanske presidenten deklarerade i sitt besked att den amerikanska ”Space Force” ska se till att varken Kina eller Ryssland kan dominera rymden.

Diskussionen lät inte helt olika när EU i början av 2000-talet diskuterade att inleda satsningar i rymden. Några länder (t ex Storbritannien) ansåg att det var ett onödigt område för EU att ge sig in i eftersom USA ändå redan var på banan.

Den första europeiska satelliten Galileo, sköts upp 2006 men det tog till 2016 innan systemet i praktiken var i bruk. Sedan september 2018 finns 26 satelliter uppe, fyra till är på gång.

Galileo och jordobservationsprogrammet Copernicus bidrar numera med värdefull information som används av meteorologer, jordbrukare, polis och räddningspersonal, vägtrafikplanerare, flygkontroll, osv.

EU har också ett europeiskt navigeringssystem (GNSS) – snart i var mans mobiltelefon – som ger mer exakta platsuppgifter än det amerikanska systemet GPS. Från april 2018 finns eCall i alla nya bilar (kopplat till Galileo) så att blåljuspersonal snabbt kan hitta till en olycka.

EUs rymdverksamhet utförs till stora delar av ESA (European Space Agency) dit 22 av EUs medlemsländer är anslutna (övriga sju medlemsländer har ett samarbetsavtal) men anslutna är också två icke-EU-länder (Schweiz och Norge) samt Kanada i ett samarbetsavtal.

Vad som till sist tog skruv när EU-länderna debatterade rymdsatsningar, var argumentet att europeisk industri måste ges chansen att utveckla ett viktigt, teknologiskt kunnande i rymdsektorn. Det är också vad EU-kommissionen understryker tydligast när man nu lägger ett förslag att samla spridda satsningar till ett sammanhållet europeiskt rymdprogram.

DET NYA FÖRSLAGET

EU-kommissionens förslag är att samordna EU:s rymdprojekt, både pågående och nya, i ett europeiskt rymdprogram samt att ge denna en budget till storleken cirka 160 miljarder kronor.

I förslaget ingår en ny storsatsning på att stoppa rymdskrot. Det uppges finnas 780 000 lösa bitar på över 1 cm storlek vilka helst ska avvärjas innan de kommer in i banan runt jorden (Govsatcom).

Också nytt är ett övervakningssystem (SSA) som ska kunna upptäcka andra faror som når oss från rymden, som väder, kometer och asteroider.

Anslagen ska vidare bland annat täcka fortsatt utveckling av EUs satelliter Galileo och observationsprogrammet Copernicus och att stödja utvecklingen av en europeisk rymdsektor inom näringslivet.

En europeisk rymdprogrambyrå ska sättas upp (en existerande byrå uppgraderas).

Syftet är både att minska Europas nuvarande beroende av USA i rymden liksom att bli en ledande aktör i rymden med viss öppenhet för att detta i framtiden även kan innebära militär verksamhet.

SVENSK INSTÄLLNING

Regeringen som satt som mål för förhandlingarna av EUs nästa budget att vara det snålaste landet i EU, har en stark reservation vad gäller kostnaden för rymdprogrammet. I övrigt stöder regeringen förslaget om ett samlat rymdprogram för att det kan stärka europeisk konkurrenskraft och bidra till viktig kunskap inom klimat och miljö.

Extra viktigt för regeringen är att företag från icke-EU-länder också får vinna EU-kontrakt (svenska rymdföretag ägs inte alltid av svenskar) och att det inte sätts säkerhetskriterier för personalen som kan drabba dessa svenska/icke svenskägda företag.

Alla EU:s säkerhetspolitiska allierade bör få delta i såväl SST som Galileo, anser den svenska regeringen. Där går regeringen på kollisionskurs inte bara med rymdprogrammets syfte (autonomi från bl a USA)  men också med redan existerande regler. Galileos militära delar (kryptering) är t ex förbjuden mark för icke-EU-länder vilket gör att Storbritannien riskerar att utestängas från just den delen efter brexit.

Regeringen vill också bevaka att den föreslagna nya rymdbyrån inte får rätt att säkerhetsackreditera personal vilket idag är en uppgift för nationella myndigheter.

FORMALIA KRING BESLUTET

Rättslig grund är artikel 189, punkt 2  i EUF-fördraget.

Beslutet ska tas enligt det ordinarie förfarandet.

För ett beslut krävs ett ja från både en kvalificerad majoritet i ministerrådet (16 av 28 länder) och en enkel majoritet i EU-parlamentet. Bägge institutioner har rätt att föreslå ändringar av förslaget.

Europaparlamentet och ministerrådet förhandlar därefter fram en gemensam version. Skulle de inte kunna enas, går frågan till förlikning. Misslyckas även det, dör förslaget.

VAD HÄNDER NU?

Kommissionens förslag lades fram den 6 juni 2018. EU-parlamentet röstade fram sin version av förslaget den 13 december 2018.

Ministerrådet enades om sin version den 20 december 2018.

Förhandlare för de två lagstiftarna ska nu mötas för att förhandla fram en gemensam version av förslaget. Deras uppgörelse måste sedan godkännas dels av ministerrådet, dels av EU-parlamentets plenum för att kunna träda i kraft den 1 januari 2021.

Frågan om rymdprogrammets budget blir därefter en del av de större förhandlingar som pågår mellan EU-länderna om en sjuårsbudget för EU, åren 2021-2027.

För budgeten råder krav på enhällighet i ministerrådet och förslaget ska först ha godkänts av en majoritet i EU-parlamentet (artikel 312 i EUF-fördraget).

FLER FRÅGOR: