En europeisk åklagare för att skydda EU-kassan

Att lura EU-kassan på pengar låter sig göras lite lättare om man opererar i flera länder samtidigt.
EU vill skaffa sig en särskild åklagare för att stoppa bedrägerier på 50 miljarder euro om året.

Kinesiska företag exporterade kläder och skor för miljarder till Frankrike och Spanien. Men man lät skeppa in kläderna via brittiska hamnar där man bluffade om värdet på varorna. Brittisk tull brydde sig inte för lasten skulle ju vidare.
Väl framme hos de spanska och franska kunderna begärde säljaren momsersättning för det riktiga värdet – pengar som man aldrig betalat ut.  Det blev en rejäl extrainkomst för företaget och förlust för franska samt spanska skattebetalare.

Så snart brottet begår över en gräns, finns det risk att det hamnar mellan stolarna. Nationella rättssystem som ändå har avslöjat brott mot EU-medel kan dessutom bara åtala den del av brottet som utförts i det egna landet.

Att samarbeta mellan flera länders rättsystem låter som en enkel lösning men i själva verket är det rätt krångligt. Bevisföring och brottsbeskrivningar skiljer sig mellan EUs länder. Man måste föra en diskussion på ett främmande språk. Och åklagare har för det mesta tillräckligt med arbete i hemlandet utan att öppna extra, besvärliga fall.
Det förklarar varför bedrägerier som upptäckts av Olaf (EU-kommissionens administrativa utredare) och som sedan överlämnats till nationella åklagare för åtal, bara leder till utdömda straff i hälften av fallen.

2013 föreslog EU-kommissionen att skapa en gemensam europeisk åklagare med rätt att åtala gränsöverskridande bedrägerier mot EU-medel (EPPO).

Förslaget har tagit lång tid att nå beslut. Idén stötte på motstånd hos EU-ländernas regeringar eftersom brott och straff är nationell kompetens. En grupp länder valde till slut att gå utanför det vanliga EU-samarbetet och använda den juridiska formen ”fördjupat samarbete” för att upprätta en sådan åklagare. Besluten om EPPO gäller då enbart de EU-länder som frivlligt anslutit sig (22 stycken år 2019).

EPPO (European Public Prosecutor’s Office) ska bestå av en chefsåklagare (rumänska åklagaren Laura Kövesi) och ett kollegium med en åklagare från varje deltagande EU-land (en slags styrelse).
Dessa nationella åklagare blir länken mellan EPPO och sitt hemland.
Ur kollegiet hämtas två åklagare som biträder chefsåklagaren i det dagliga arbetet.

DET NYA FÖRSLAGET

EU-kommissionen föreslog år 2013 att skapa en europeisk åklagarmyndighet som får rätt att föra talan vid EU-ländernas domstolar. Myndigheten skulle ha 235 anställda efter fem år. Idén var att samarbeta med Olaf (EU-kommissionens utredare) och föra avslöjade missförhållanden vidare genom brottsutredningar och sedan åtal.

SVENSK INSTÄLLNING

Den svenska regeringen med stöd av riksdagen beslöt tidigt att inte delta i EPPO. Riksdagens justitieutskott ansåg att initiativet var ett angrepp på svensk suveränitet.

Inrikesminister Anders Ygeman valde ändå att delta i förhandlingarna om EPPO. Sverige drev bland annat krav på hur tillsättningen av åklagaren ska ske och hur tillsynen ska genomföras, att nationalstaterna ska få styra över åklagararbetet och hur öppenhet och insyn i EPPO ska se ut. Ygeman rapporterade till riksdagen att önskemålen hade accepterats av övriga länder. Sverige meddelade trots detta när förhandlingarna var i mål, att man inte tänkte delta.

Såväl statsminister Stefan Löfven som moderaterna har i efterhand verkat ändra åsikt och öppnat för att Sverige borde ansluta sig till EPPO medan justitieminister Morgan Johansson (s) sagt att det inte är aktuellt.

Regeringen förklarar i sitt fakta-PM till riksdagen om förslaget att frågan behöver utredas ytterligare.

FORMALIA KRING BESLUTET

Grunderna för ett straffrättsligt samarbete om en europeisk åklagare finns i fördragets artikel 86 för brott som berör minst två EU-länder och som allvarligt skadar Unionens finansiella intressen.

Ett sådant beslut kräver enhällighet i ministerrådet. Därefter krävs Europaparlamentets godkännande.

FÖRDJUPAT SAMARBETE

Formen ”fördjupat samarbete” är möjligt att ta till när en grupp EU-länder vill gå vidare i integration medan andra inte vill. Kraven som ställs för att gå före, är att a) det ska handla om ett samhällsområde inom ramen för vad EU gör, b) minst nio länder måste ingå i den första gruppen c) samarbetet ska fortsatt vara öppet för länder som vill ansluta sig senare.

Tillstånd att inleda ett fördjupat samarbete ska ges av ministerrådet (kvalificerad majoritet krävs) och godkännas av Europaparlamentet (enkel majoritet).

VAD HÄNDER NU?

Förhandlingarna i ministerrådet strandade när det stod klart att några länder, t ex Sverigem tänkte rösta nej till slutkompromissen. Därefter övergick 22 länder till att förhandla internt om att skapa en EPPO för de länder som vill.

FLER FRÅGOR: