Likt en stafettpinne överlämnas varje halvår till nästa EU-land, ordförandeskapet i EUs ministerråd, platsen där EU-ländernas regeringar möts för att förhandla och nå beslut. Mellan januari och juli 2023 är det Sveriges tur.
Uppdraget har blivit både svårare och enklare sedan Sverige senast hade uppdraget att vara EU-ordförande, hösten 2009. Enklare – därför att EU har sedan sist fått både en permanent ”utrikesminister,” ”finansminister” och en ordförande för toppmötet (formellt kallat Europeiska rådet).[1] Svårare – därför att utmaningarna som EU idag möter har en global slagkraft. Kriget i Ukraina, energikrisen, galopperande inflation och ett USA som ignorerar frihandelsreglerna är alla frågor som listas på statsminister Kristerssons kom-ihåg-lapp.
Sverige förväntas dock inte lösa problemen utan uppdraget består i att hålla samman gruppen, att få de 27 nationerna att enas om en gemensam väg framåt.
Politiskt betyder detta för ordförandelandet framförallt att man måste lägga bort sina nationella invändningar och i alla lägen vara ”den vuxne i rummet.” Regeringen Kristersson blir därför den som kommer att få klubba en rad klimatbeslut – till exempel en social klimatfond – som hans parti och koalitionspartierna motsatte sig när de så sent som i somras var i opposition.
Regeringen Kristersson får också sy ihop de nya offentliga stöd som industrin ska få för att försvara europeisk industri mot USAs lockrop. Man fruktar att president Bidens mångmiljardbelopp till klimatbolag som bygger och producerar på amerikansk mark, annars kan skada europeisk ekonomi.
Om denna borgerliga regering tycker att det tar emot att ge upp sitt motstånd mot statsstöd, så kommer den ännu mer ogilla var pengarna ska komma ifrån: EU föreslås sätta upp en ny fond med gemensamma pengar som delar ut stöd till alla EU-länder.
Detta går rakt emot svenska politikers starka princip att inte ge en krona i onödan till EU.
Ett annat dilemma kan migrationspolitiken bli. EU har länge förhandlat ett paket åtgärder där hårdare kontroll vid gränserna kopplas ihop med bättre mottagande av ”godkända” flyktingar och – mest ogillat av allt – en fördelning av flyktingar mellan EU-länderna. Detta paket (framlagt av svenska EU-kommissionären Ylva Johansson) närmar sig avslut.
Om ett konsensus uppstår, får migrationsminister Maria Malmer Stenergard säga ja för svensk del.
Rent praktiskt betyder ordförandeskapet en enorm arbetsinsats. Man ska lägga dagordning och leda förhandlingar vid hundratalet ministermöten, flera tusen tjänstemanna- och expertmöten. Ordförandelandet ska stå i ständig kontakt med EU-kommissionen som lägger nya förslag samtidigt som den deltar aktivt i pågående förhandlingar för att presentera möjliga kompromisser.
Ordförandelandet ska stå till de folkvaldas tjänst i Europaparlamentet som bland annat vill se ministrar närvarande vid deras debatter eller kommittémöten. Viktigast av allt är dock att leda de trepartssamtal (triloger) där ministerrådet och parlamentet förhandlar fram de sista detaljerna i ny lagstiftning. Tiden mellan formella möten består av träffar, mail och telefonsamtal med otaliga deltagare för att leta sig fram till genomförbara kompromisser.
Ändå säger alla som har prövat, att det svåraste kommer dagen efter att ordförandeskapet är över: Att vänja sig vid tystnaden när ingen bryr sig om ens åsikt längre.
[1] Josep Borrell är ”Höge Företrädaren” i utrikespolitik, Paschal Donohoe är ordförande för eurogruppen av finansministrar och Charles Michel är EUs rådsordförande.
