EU och corona – många fel och några rätt

När coronan kom till Europa hamnade samarbetspartners i luven på varandra och EU gick in för ”tvärtom,”  att tillåta allt som var förbjudet. Krisen som epidemin skapade kan trots det sluta i att det blir mer snarare än mindre av EU.

I mars 2020 blev coronaepidemin synlig i Europa efter att ha smugit sig in ganska obemärkt.

EU-länderna reagerade med ryggmärgen. Gränser stängdes, exportförbud lades på viktig sjukvårdsmateriel och hela befolkningar gavs husarrest medan sjukhuspersonalen kämpade med en anstormning av coronadrabbade.

Italien som drabbats först vädjade till övriga EU-länder om hjälp men fick ingen respons. Många hårda ord blev sagda men så småningom la sig paniken och länderna började i liten skala hjälpa varandra med skyddsmasker eller lediga sjukbäddar.

I EU är sjukvård en nationell kompetens och det fanns därför inte mycket som EU kunde göra, varken för att hjälpa de hårdast drabbade länderna eller gå emellan när irritationen växte.

Men andra beslut som EU-länderna tog på grund av corona, var direkta EU-frågor. Där inträffade det ovanliga att EU-kommissionen – som normalt övervakar att alla följer reglerna – tillät regelbrott på regelbrott.

EU-regeringarna lät t ex stöd regna över ett stillastående näringsliv. Det var allt från statligt finansierade permitteringar, anstånd med skatt och sociala avgifter till gratis lån och dispens från ett otal regler. Skyddet av privatliv sattes därefter på undantag när länderna utvecklade övervakning via medborgarnas mobiler.

Statsstöd är förbjudet i EU. Att stoppa både varor och människor vid gränserna går rakt emot de öppna gränser som hela EU-samarbetet går ut på. Och EU:s dataskyddsregler ger inte stater rätt att övervaka medborgarna via deras mobiltelefoner.

Ett skäl till att EU-kommissionen tillät regelbrotten var naturligtvis att situationen i starten upplevdes av alla som så unik och skrämmande att inget annat verkade möjligt.

Samtidigt visade utgången att EU-samarbetet – alla regler till trots  – i grund och bygger på frivillighet och att medlemsländerna förblivit självständiga stater. När saker sattes på sin spets fanns ingen tanke i huvudstäderna på att snegla på regelboken. Istället vidtog man snabbt de åtgärder som man trodde kunde skydda.

Rädda vad som räddas kan

EU-kommissionen gick ändå igång med att försöka reparera de värsta skadorna av regelbrotten.

  • För att hantera ländernas akuta behov inom sjukvården tömde man EUs regionalfonder och fann 37 oanvända miljarder euro att dela ut till EU-länder i krisstöd.
  • Kommissionen föreslog inreseförbud till hela EU från resten av världen, i hopp om att EU-länderna då skulle våga lyfta sina nationella inreseförbud från grannländer (det hände inte).
  • Bryssel vädjade likaså till EU-regeringarna att lyfta exportförbuden för sjukvårdsmateriel till övriga EU i utbyte mot ett europeiskt exportförbud utåt (det följdes delvis). Parallellt iscensatte EU-kommissionen en stor upphandling av sjukvårdsmateriel som placerades i räddningstjänsten RescEU för att alla EU-länder som behövde masker, respiratorer eller skyddsrockar skulle hämta ut efter behov (det tog alltför lång tid).
  • EU upprättade ”gröna filer” vid varje gräns så att nödvändiga varutransporter kunde släppas igenom liksom pendlande gränsarbetare.
  • EU chartrade flyg och genomförde gemensamma hämtningar av EU-medborgare som strandats i andra världsdelar när den globala ”lockdown” slog till.
  • Ländernas generösa stöd till sina näringsliv fick i efterhand formella tillstånd från EU-kommissionen.
  • ECB, Europeiska centralbanken, drog igång en massiv köpinsats av statsobligationer för att fattigare EU-länder skulle slippa tvingas låna till hög ränta (en operation som kan ha varit att tänja på reglerna för vad ECB får).
  • ECB lyfte också på annars strikta krav för banker att hålla reservkapital samt pumpade ut extra kapital till banker så att de inte under pågående kris skulle börja kräva tillbaka lån av företag eller privatpersoner under krisen.
  • EU styrde om forskningsanslag till corona och vaccin mot sjukdomen. EU-kommissionen drog samtidigt igång ett globalt initiativ för coronaforskning med åtagandet att hela världen ska få tillgång till resultaten. EU bidrog med 1,2 miljarder euro.

Sammantaget valde alltså EU-institutionerna genomgående att acceptera medlemsländernas åtgärder, att stödja länderna och försöka minska negativa effekter av deras agerande.

Långsamt återtåg till vardag

När den första vågen av corona började lätta över Europa i slutet av maj började diskussionerna om en återgång till vardagen.

Men precis som EU-länderna hade beslutat själva nationellt om, när och hur en lockdown skulle genomföras, så lyfte länderna på restriktionerna i den takt och det omfång de själva valde.

Gränserna blev kvar för EU-medborgare av ”fel” nationalitet, t ex för svenskar som inte var välkomna i övriga Norden eller i Grekland och på Cypern.

EU-kommissionen satt därmed kvar med flera brännande frågor obesvarade. Kunde Bryssel att tvinga ett EU-land att ta emot resande från andra EU-länder där smittan fanns kvar?

Eller kunde Bryssel hindra länder från att ge statsstöd till hårt drabbade företag när hela EU är på väg in i en djup lågkonjunktur? Svaret på dessa dilemman fick från EU-kommissionens sida bli ett slagkraftigt initiativ om framtidsinvesteringar: Next Generation EU, större än någon tidigare satsning.

Förslaget blev snabbt kontroversiellt eftersom flera länder från norra Europa inte var entusiastiska över att behöva bidra till en räddningsfond som framförallt skulle hjälpas södra Europa.

EU och sjukvården

En kris är ett tillfälle som inte bör försittas, sägs det och EU-kommissionen tog tillfället i akt att samtidigt föreslå mer EU-samarbete inom hälso- och sjukvård och då särskilt för krissituationer – döpt till EU4Health.

EU-fördraget sätter strikta gränser för vad EU tillåts göra inom hälso- och sjukvårdspolitik. EU får bara fungera stödjande och samordnande för medlemsländerna. Det har lett till att EU t ex samordnat hälsokampanjer mot alkohol och tobak och mot ett stillasittande liv. Det finns också nätverk inom sjuk- och hälsovård där man t ex undersöker hur man kan överföra patientjournaler akut (men lagligt) till ett annat land, ett intensivt informationsutbyte mellan läkare och medicinsk expertis om ovanliga sjukdomar, osv.

I EU-fördraget nämns särskilt uppgiften att bekämpa allvarliga gränsöverskridande hot mot hälsan. EU har en smittskyddsmyndighet, belägen i Solna, ECDC, som leder samarbetet mot just smittsamma sjukdomar och i högsta grad då mot corona. Men här är återigen EU-samarbetet enbart samordnande så ECDC kan samla in och sprida  viktig information men inte styra över något.

Ibland berör hälsovård vad som mer direkt utgör EU-kompetens och då tar EU genast en mer handfast roll:

  • Varuhandel är EU-kompetens. EU reglerar läkemedelsbranschen, vad man får sälja och hur, marknadsföring, osv. En EU-myndighet (EMA i Amsterdam) testar och beviljar tillstånd för läkemedel för hela EU.
  • Mänskligt blod, hinnor och organ är föremål för handel. EU har i fördraget en särskild instruktion att upprätta minimumkrav för sådan handel så att det sker etiskt och säkert.
  • Fri rörlighet för personer är EU-kompetens och den rörligheten gäller även patienter. En EU-medborgare som blir akut sjuk i annat EU-land har rätt att få sjukvård gratis (värdlandet ersätts i efterhand av hemlandet).
  • En EU-medborgare med gällande sjukförsäkring har dessutom rätt att få planerad sjukvård utförd i valfritt EU-land på sin egna försäkringskassas bekostnad.
    Svenskar utnyttjade i starten denna rättighet framförallt till att besöka tandläkare i Finland men på senare år tycks behandling mot överdriven svettning i Danmark blivit mest populärt.

DET NYA FÖRSLAGET

Det nya och förstärkta EU-samarbete som EU-kommissionen föreslog i slutet av maj 2020 – EU4Health – går delvis ut på att förbereda alla inför en framtida smittsam epidemi men går också längre.

Kommissionen föreslår att:

  • bygga upp ett beredskapslager för medicin och skyddsutrustning för hela EU,
  • utbilda en reserv av sjukvårdspersonal som står redo att rycka in i ett särskilt hårt drabbat land,
  • skärpa övervakningen av smittsamma sjukdomar,
  • uppdatera nationella sjukvårdssystem så att de kan hantera en kris,
  • stärka förebyggande arbete ska för icke-smittsamma sjukdomarer som cancer, hjärt-och-kärlsjukdomar,
  • satsa mer på grupper som har sämre tillgång till hälsovård,

Detta föreslås bekostas ur EU-budgeten för 2021-2027 med cirka tio gånger större anslag än hälsovård haft tidigare:  9,4 miljarder euro.

FORMALIA KRING BESLUTET

Förslaget grundas på fördragets artikel 168 som ger EU möjlighet att samordna och leda ett bekämpande av gränsöverskridande hälsorisker.

Det ordinarie förfarandet för EU-beslut gäller. Det betyder att det krävs ett ja från en kvalificerad majoritet av EUs regeringar i ministerrådet. Det krävs likaså ja från en enkel majoritet av Europaparlamentets ledamöter.

De rådgivande Ekonomiska och Sociala Kommittén samt EUs regionkommitté ska konsulteras om förslaget eftersom hälsovård faller inom deras befogenheter. Frågan om budgetanslagen hamnar dock i separata förhandlingar som pågår mellan EU-länderna om en ny sjuårsbudget för åren 2021-2027. Hälsofrågor blir där förstås bara en mindre del av den mycket större diskussionen om hur pengar EU ska ha och hur man ska fördela dessa.

För att klubba EU-budgeten krävs enhällighet från regeringarna via ett EU-toppmöte –  alltså ett ja från samtliga medlemsländer – liksom ett ja från Europaparlamentet.

VAD HÄNDER NU?

Förslaget EU4Health går nu till medlemsländerna och till Europaparlamentet som var för sig kommer debattera, eventuellt ändra och därefter enas om sin position. Dessa två institutioner ska sedan förhandla med varandra för att landa i ett gemensamt och slutgiltigt beslut.

Frågan om hur stor budget som hälsovård ska få i EUs kommande sjuårsbudget – – om den ska tiodubblas – hanteras parallellt i pågående förhandlingar om denna budget för åren 2021-2027.

FLER FRÅGOR: